Alfelt: Visst finns kvaliteter – men båda lagen får glömma SM-guldet

SPORTBLADET

KALMAR. Sparka, spring, kämpa. Det är fotboll det också.

Rolig fotboll – när man vinner.

AIK hade roligt på Fredriksskans men något mästarlag såg vi inte.

Tror varken att AIK eller Kalmar kommer att vara med i guldstriden den här säsongen.

Kalmar har visserligen bara startat marginellt sämre än förra säsongen då man hade åtta poäng efter sju omgångar mot fyra i år. Problemet är att laget Kalmar har rämnat. Nanne Bergstrands långsiktiga bygge skakas av individuella misstag som leder till onödiga baklängesmål och stressat spel.

Förr om åren har Fredriksskans varit Kalmars borg. I år har laget släppt in totalt tolv mål hittills, elva av dem på hemmaplan. Det är överraskande siffror precis som fem gjorda mål hittills inte är vad man förväntar av laget som varit allsvenskans målgladaste de senaste säsongerna.

KFF saknar Elm-tryggheten

Den trygghet Kalmar hade i exempelvis bröderna Elm finns inte just nu. Henrik Rydström gör fortfarande ett enormt jobb på mitten, Tobias Eriksson är mycket lovande och Sobralense är en magnifik bollspelare.

Men försvarsspelet fungerar inte och då blir uppbyggnadsspelet också lidande. Kreatören Sobralense blir frustrerad och går ner för att hämta boll på egen planhalva vilket spiller massor av energi i onödan jämfört med om han kunnat få bollen i närheten av motståndarnas straffområde och startat sitt trolleri där.

Nanne måste skifta spelare, antingen in från bänken eller byta positioner och till hösten kommer Kalmar säkert vara på övre halvan igen men knappast i den allra översta toppen.

AIK hade inga ambitioner att spela fotboll på Fredriksskans. Stahres lag var i Kalmar för att vinna och metoden för att nå resultatet var enkelt och säkert spel med massor av offervilja.

En hundraprocentig inställning som gav utdelning. Martin Mutumba fick tidigt övertag på sin vänsterkant och utmanade ständigt. Daniel Tjernström jobbade kopiöst i mitten och vann de viktiga bollarna. Resten samlade Dulee Johnson upp och fördelade bollen med säkerhetspassningar i sidled och bakåt.

Dulees fantastiska vänsterträff som placerade bollen i krysset just före paus var en av få gånger han slog den framåt, men spelare som kan hålla bollen inom laget och ge medspelare tid att bygga upp anfall är enormt nyttiga för alla lag.

Eguren – mest en armviftare

Vad storstjärnan Sebastian Eguren egentligen tillförde är jag tveksam till. Betydligt mer tveksam än tränaren Mikael Stahre som hyllade den uruguyanske landslagsmittfältaren för en stor defensiv arbetsinsats.

Visserligen joggade Eguren runt ganska mycket för att döda ytor men han kom sällan i kontakt med bollen och fullföljde få av sina attacker mot Kalmarspelarna. Mest höll han på med armviftande och någon sorts instruktioner till sina medspelare. Fast få av dem verkade att ta till sig budskapen.

AIK är självklart ett lag med stora allsvenska kvaliteter men har inte fått utdelning i matcher man fört och många lag kommer även i fortsättningen backa hem och vänta ut mästarna som då får svårt att skapa öppningar.

Miran Burgic och Eguren försvinner till sommaren. Då blir AIK av med den spelare som är närmast att kunna minska effekten av att Ivan Obolo inte är kvar längre. Burgic visade med sina distinkta avslut att han är en vass målskytt när han kommer in i straffområdet.

Förtjust i ytterbackarna

Det känns som att AIK kommer att bli ett pågående lagbygge hela säsongen även om vissa bitar fallit på plats. Jag är ganska förtjust i ytterbackarna Nils-Eric Johansson och Kenny Pavey som båda har offensiva kvaliteter. Paveys heta vilja kan spela en del negativa spratt men han har ett riktigt bra inlägg.

Walid Atta var mycket stabil frånsett när han egentligen orsakade en totalt onödig straff som dock domaren Michael Lerjéus valde att inte blåsa för. Tråkigt nog tvingades Atta sen att lämna planen på bår med en knäskada.

Segern gav AIK andrum men det behövs mycket mer för att lämna krisdiskussionen bakom sig.