Vi kan inte ha två rättsstater som dömer

”Har aldrig begripit varför”

SPORTBLADET

MALMÖ. Syrianska och AIK har fått domarna klubbarna är värda.

Kan man tycka.

Fast ärligt talat har jag inte en aning om de dömts som de förtjänar.

Juridik är besvärligt. Även när vi snackar om fotbollförbundets sätt-fingret-i-vädret-och-känn-efter-vart-vinden-blåser-trams säger det inget om ifall AIK verkligen ska bestraffas hårdare än Syrianska.

För vem vet vad som verkligen hände?

När AIK och Syrianska såväl som andra utomstående lämnar vittnesmål i form av bilder och filmer undergräver det den rättspraxis som exempelvis fotbollsförbundet kunnat luta sig mot under enklare år av bevisbörda.

Det finns helt enkelt mycket mer material i dag att tolka än tidigare. Och det innebär samtidigt att det finns mycket mer att tolka fel. AIK har dömts som förlorare med 0–3 och 150 000 i böter. Det kunde ha varit oerhört mycket värre men vart går egentligen gränsen för en klubbs ansvar gentemot ett samhälle som accepterar att vissa aktörer faktiskt mest vill ha ett lugn runt omkring sig?

I vår nyhetstext här intill skrivs så här:

– Man förstår att det finns ett intresse i ett sådant här fall, inte minst medialt, men för oss handlar det om ett brott som har begåtts. Vi kan inte lämna ut material från en förundersökning, säger Mikael Alfredsson, kommenderingsansvarig i Södertälje.

Exakt där definieras det existerande huvudsakliga problemet.

Hitta brottslingen – inte den ansvarige

Vi har en idrott som lever sitt liv med en egen rättsapparat utanför den som länders regeringar och riksdagar har bestämt att deras invånare ska leva efter. Polisen å sin sida bedriver den riktiga brottsutredningen – utan att vilja samordna sig med den idrottsliga.

Jag har aldrig begripit varför det är så.

Jag har aldrig begripit varför idrotten kunnat utdöma böter som skyhögt övertrumfar de som den riktiga rättvisan anser rimliga.

Och jag begriper absolut inte varför Svenska fotbollförbundet nu ska döma ut böter för att en klubb inte klarat av att hålla koll på brottslingar som klubben inte är det minsta intresserad av att ha en relation till.

Det är faktiskt det som är huvudfrågan. Att finna brottslingen och inte att alltid hitta en ytterst ansvarig som ska betala trots att han kanske inte på något vis kunnat avstyra en plötsligt uppkommen brottshandling.

Vi tar Syrianska–AIK som exempel, eftersom allt detta ändå handlar om Syrianska-AIK i dag, veckor och förhoppningsvis år framöver.

Konspirationsteorier är fåniga.

De som dömt har dömt efter vad de kunnat se på sina bevisfilmer och inte vad de tyckt att de har sett. Även fotbollen vill agera som en fullgod rättstat och jag tror lika lite på gynnande eller missgynnande av AIK som att ett gullande med en invandrarklubb ligger bakom beslutet.

Förbundets ansvariga har dömt efter vad de har kunnat se och vägt det mot reglementet.

AIK anser sig misshandlat och tänker överklaga, vilket givetvis är det rätta sättet att agera i en rättstat. Man ska alltid komma ihåg att en första dom aldrig behöver vara den definitiva.

Lever på en sorts utomrättslig acceptans

Om någon film visat att den smällare som kastades mot linjemannen kom från den ena eller andra läktarsektionen kunde ett maxstraff om sex poängs avdrag och en halv miljon i böter ha utdömts. Nu går det inte att se ens om raketen sköts inifrån eller utifrån arenan. Eller kanske man kan se det när polisens filmer granskas noggrannare men vad händer då med idrottsrörelsens straffsats?

Vi kan inte gärna ha två rättsstater som dömer ut parallella eller rent motstridiga straff i ett modernt samhälle. Att idrotten alltid velat stå utanför berodde länge på att i princip hela verksamheten var uppbyggd på svarta pengar och ett fusk samhället blundade för på grund av den goda sakens skull, men i dag är toppidrott big business i den samhällsapparat som styr all kommersiell verksamhet och kan inte längre leva på en sorts utomrättslig acceptans.

För att döma de rätta brottslingarna finns enkla lösningar som används runt om i Europa. En satsning på svindyr kameraövervakning av läktarna där alla filmas och kan förstoras upp till fällande brottsplatsporträtt.

Det skulle kosta enormt många onödiga pengar för en liga där pengar blivit en bristvara i den snudd på alltmer hopplösa kampen för att åtminstone då och då kunna utmana, men det är förmodligen helt nödvändigt för en överlevnad.

I de allra sämsta biverkningarna av den annars så positiva fanskulturen drabbas vi av smällare, hot och övertro om läktarens betydelse på ett sätt som tyvärr för alla större klubbar väcker drömmar om att kunna göra en Manchester United och sälja ut hela arenan till slipsfolket som egentligen bara vill vara med där det händer och få käka lite gott samtidigt som kan knyter nya affärskontakter.