Hon har samma unika fysik och unika psyke som Klüft

SPORTBLADET

Ett historiskt genombrott.

En unik talang.

Kalla det vad ni vill.

Kalla henne vad ni vill.

Jag nöjer mig med att utnämna Charlotta Kalla till den vi alla väntat på.

Vår blivande längddrottning.

Det är först efteråt, i backspegeln, som man vet om historia har skrivits. Likväl vågar jag mig på att påstå att i går, fredagen den 4 januari 2008, skrevs ett stycke svensk skidhistoria. När Charlotte Kalla i ensamt majestät susade över mållinjen i Asiago, som segrare i damernas sprint, gick det en samfälld, undermedveten suck genom vårt land. Ett stilla, men ändå så starkt: Äntligen!

Blott två tiondelar, ett ögonblink, skiljer till finskan Virpi Kuitunen och ledarplatsen i Tour de Ski. Segerchecken på 855 000 kronor hägrar inom räckhåll, bara ytterligare två deltävlingar bort. Oavsett om 20-åringen från Tärendö klarar att erövra förstaplatsen, lyckas hålla tröttheten borta, mäktar med att motivera sig igen, så är hon redan en segrare.

40 år sedan Gustafsson...

Hennes namn har hörts allt oftare senaste året, snacket har gått från att vara ett mummel om ”jättelöfte” till en lovsång som säger ”hon kan bli störst av alla”. En sång som även Marie-Helen Östlund nu stämmer in i när hon säger att Kalla ”mycket väl” kan bli Sveriges största damskidåkare genom tiderna. Den titeln har ”Billan”, tillsammans med Toini Gustafsson, länge varit den självklara bäraren av. Men det är mer än 20 år sen VM-guldet i Obesterdorf 1987 och det är 40 år sen Gustafsson tog sina två OS-guld i Grenoble 1968.

Vi ska verkligen inte glömma Lina Andersson och Anna Dahlberg och deras OS-guld i sprint i Turin eller Emelie Öhrstigs VM-guld i sprint 2005. Men på en svensk gigant i damsidan, en som vinner allt även på längre distanser, där har vi alltför länge tvingats vänta förgäves.

I Charlotte Kalla ser jag en kvinnlig Thomas Wassberg, en Gunde Svan, en Per Elofsson. Ska jag jämföra med andra kvinnliga stjärnor är Carolina Klüft den som känns närmast. Hon slog igenom på samma sätt: ung, urstark, orubblig, med unik fysik och lika unikt psyke, med viljan att vinna men ändå den rätta distansen till sig själv och det hon håller på med.

Charlotte Kalla ler när hon är med i media, hon verkar inte göra sig onödiga problem, men hon låter sig inte heller överexponeras.

Jag läste häromdagen att hon valt att skynda långsamt, att sovra bland sponsorerbjudandena, att tacka nej till agenternas locktoner. Få saker kan glädja mig mer.

Jag tror också att hon gör rätt i att ta råd av Per Elofsson, att höra om vad han gjorde rätt - och fel.

Går allt som det ska kan vi njuta av Kalla i många mästerskap framöver. När vinter-OS 2010 hålls är hon bara 22 år. Genom Elofsson vet vi att gränsen mellan vinnarhunger och besatthet är hårfin, att det går att driva sig för hårt och tröttna, köra slut på kropp och sinnen. Vi vet också hur fullständigt knäckande det kan vara att bli besegrad av simpla fuskare, som Johann Mühlegg.

Borde ha stängts av på livstid

Kallas konkurrent Virpi Kuitunen må ha avtjänat sitt straff och som människa tycker jag att hon är värd en möjlighet till förlåtelse. Som yrkesmänniska borde hon aldrig ha fått satt sin pjäxa i närheten av ett betydelsefullt skidspår igen. Hon ljög en hel värld rakt upp i ansiktet och hon, liksom alla som fälls för dopning, ska stängas av på livstid. (Innan ni slänger er på mejlen: nej, jag hatar inte Finland, tvärtom. Men jag avskyr alla fuskare, var de än kommer ifrån).

Därför kommer jag att njuta extra mycket om Kalla besegrar Kuitunen. Men framför allt kommer jag att njuta av att svensk längskidåkning är på väg att få en ny drottning, glädjas åt att vi fått en åkerska som åter får oss att bänka oss framför tv:n när det är längdskidåkning. En sport som, klimathot och lata datanörds-ungdomar eller ej, är djupt rotad i den svenska folksjälen. I går låg snön vit även i huvudstaden, vi skrek ikapp framför tv:n och det var vackert, det var stort.