Skärpning, tjejer – nollkoll på sport är inte alls okej

SPORTBLADET

Är det EM eller VM i år?

Vad ska frun se på på tv när mannen glor på OS?

Två funderingar som känns så... mossiga.

Nollkoll på sport är inte okej – för kvinnor heller.

Det är fem månader till fotbolls-EM och jag tippar att de första artiklarna dyker upp i någon tant-/dam-/kvinno/tjejtidning redan i april. Rubriken: ”Så klarar du dig under EM”. Bildsatt med en töntig karl i blågul tröja, med chipspåse och bärs på tv-bordet, vild blick och höjd näve, allt medan en uttråkad kvinna medlidsamt nedlåtande tittar på honom. Nyskapande? Inte direkt. Vinkeln är lika uttjatad som förlegad. Numera följer allt fler kvinnor stora mästerskap med samma passion som männen. Att göra en vinkel på det: ”Så får du och tjejgänget bästa resan till EM” vore betydligt mer innovativt.

Det är bara pinsamt

Jag säger inte att alla måste vara intresserade av varken fotboll i synnerhet eller sport i allmänhet.

Men att som en del (framför allt medsystrar) säga (ofta med ett fjantigt fniss upptill) ”jag har inte ens koll på om det är EM eller PM, det enda jag vet är att den där Shami Raaban är snygg” är bara pinsamt. Att ha ett hum om sport ingår i allmänbildningen, oavsett vilket kön man har.

Jag är själv ingen kalenderbitare, jag tror mer på att läsa goda böcker än tabeller, på att kunna när slaget vid Lützen stod lika gärna som att kunna rabbla avbytarnamn.

Efter att ha bevakat händelser som Gbg-branden och flygolyckan i Milano vet jag att olyckor och mord är tragedier medan en förlorad match, även en EM-final, bara är just det.

Just för att jag har den vetskapen i ryggen vågar jag påstå att de kvinnor (och män) som vägrar att ha minsta koll på sport är fel ute. Framför allt för deras egen skull. Ett EM och ett OS är i dag en händelse som omsätter miljarder och berör lika många – världen över. Lägg därtill vilken maktfaktor idrotten är även socialt och politiskt; på VIP-läktare och golfbanor skakas det mycket tass och knyts många betydande kontakter mellan de som styr och ställer i vår värld. Den som väljer att stå utanför missar det.

Att man då också missar många stora känslor må vara hänt. Alla måste inte ha samma intressen. Men när forskare, psykologer och samlevnadsexperter (tyvärr nästan alltid kvinnliga) poppar upp och förlöjligar de känslor idrotten ger, fördömer den gemenskap den medför, då kan jag bara beklaga. Jag minns särskilt en lallare som pratade om att ”det är lika roligt även om inte Sverige vinner”. Jo, eller hur...

Visst finns avarter av de stora känslorna: läktarvåldet, hatet, rasismen, överdriven patriotism. Men det goda överväger och få saker ger mig sådan hjärtklappning som att se Sverige spela.

”Lite kul” med fulla dansken

Läste häromdagen en kvinnlig krönikör (annars oftast vettig) som fick in mig på det här spåret. Hon tyckte att sportkrönikörer är humorlösa och att det väl ”var lite kul” med den fulle dansken som förstörde Danmark–Sverige i juni.

Fråga de danska spelarna och Morten Olsen, som har fotbollen som jobb och liv, om det var kul?

Fråga det danska förbundet som förlorade enorma intäkter. Fråga det danska folket som inte får följa sitt land i EM om de uppskattade att en enskild dåre förstörde för så många?

Nog ska man ofta välja att skratta åt elände. Men det där var lika kvinnoförnedrande som det vore mansfördummande om en karl skrev att ”jag vet inte hur tvättmaskinen funkar. Men det är väl egentligen lite kul?”.

Det finns mer att säga i ämnet. Jag återkommer.

FAKTA

Jennifers korta

2008 ska jag...

...dricka mer syditalienska viner.

...be till Gud att Linderoth spelar i EM.

...lära mig att laga nakna ravioli. (jo, den här maträtten heter faktiskt så).

...njuta av upplösningen av serie A.

...tokfira dotterns tvåårsdag.

...läsa ännu fler böcker.

...njuta ännu mer av att åka på EM.

...och OS.

...åka till Antigua och relaxa.

...se mer bandy.

...äta mer glass.

...le ännu mer.

...ge folk ännu fler komplimanger.