Wegerup: Zlatan reste hem i vissheten att han är älskad

SPORTBLADET

Sida vid sida med Sveriges prins.

Till aldrig tystnande applåder.

Så tog Zlatan Ibrahimovic emot folkets pris, folkets kärlek.

Jag tror att han kände att han är älskad.

Zlatan Ibrahimovic, ensam mot allt och alla.

Så började det, så har det länge varit.

Så är det inte längre.

I går kväll stod Zlatan Ibrahimovic sida vid sida med Sveriges prins som vinnare av den trofé som svenska folket valt att ge just honom.

I ett fullsatt Globen, inför tre miljoner tv-tittare, där slöts i går kväll cirkeln. Där skrevs det sista kapitlet på en säregen saga som genom åren varit både vacker och sorglig och – hoppas jag – det första kapitlet på en ny.

Zlatan Ibrahimovic har genom alla de år jag följt honom, på olika sätt, visat hur han känt att etablissemanget är emot honom.

Han har slagits underifrån, mot allt och alla de som han upplevt inte givit honom respekt. Förståeligt och mänskligt, även om det också inneburit en hel del fäktande mot väderkvarnar.

Verkat mognare och lyckligare

Det senaste året har Zlatan verkat mognare, proffsigare – och lyckligare. Framför allt lyckligare. Hans kamp mot de som han upplevt som överheten, viljan att visa allt och alla att han är bäst, har säkert bidragit till att ta honom dit han är. Men lika säkert har den ständiga kampen stundtals tärt på honom.

När Zlatan steg upp på scenen för att ta emot Jerringpriset kändes det som att den långa processen mot försoning nådde sin fullbordan.

Jag vet att jag nu riskerar att bryta mot journalistikens grundregel, den om att aldrig ta i för mycket. Men kvällar som denna är som gjorda för att bryta regler. En kväll då programledaren varken bytte kläder eller visade ben och bröst, men ändå utklassade alla. En kväll då Anja Pärson bar sin finaste klänning hittills. En kväll då jag fick höra J-O Waldner beklaga sig över den långa kön av nödiga pingviner till herrmuggen och då jag fick skaka fine Lennart Johanssons hand.

Inför alla storheter, dåtida och nutida, unga och gamla, valdes Zlatan Ibrahimovic så först till Årets manlige idrottare. Det var väntat, annars hade han aldrig lämnat Milano. Att han skulle vinna folkets pris var inte lika givet, även om jag hade det på känn.

Zlatan är en man som ofta väckt blandade känslor när han valt att gå sin egen stolta väg. Den vägen har tagit honom från drömmarna hemma i pojkrummet i Rosengård till Ajax, Juventus och Inter. De gamla tv-bilderna som visades speglade hela Zlatans resa. Från en ung, kaxig förortskille med glugg mellan tänderna, skönhetsfläckar och töntig frisyr till en elegant man med perfekt leende, perfekt hy och en perfekt kvinna vid sin sida.

Zlatan har gjort hela den långa resan, på egen hand och på sitt eget vis. Därför vann han svenska folkets pris. Därför var det många fler än Helena Seger som fick tårar i ögonen.

Jag blev själv rörd.

Zlatan må ha sina fel och brister, som vi alla. Men när han, med trofén i handen, så uppenbart lycklig, men ändå osäker, sa att ”jag är inte så bra på att hålla tal, men jag försöker”. Då kunde bara den mest förhärdade låta bli att känna för och med människan Zlatan.

En del av etablissemanget

Kanske, hur högtravande det än låter, gladde sig många också åt att Zlatan visar att det går att kämpa sig loss från sina omständigheters bojor, nå så långt man vill.

Nu är han en del av det etablissemang han fruktade och jag hoppas att han inser det. Jag hoppas att Jerringpriset blev den bekräftelse han jagat, att han förstår att ingen är ute efter honom, att han känner att han fått den respekt han så länge sökt.

Framför allt hoppas jag att Zlatan reste hemåt i natten i den lyckliga vissheten att han är älskad.