James hade en enda stor kärlek kvar i livet – Chelsea

SPORTBLADET

Män, kvinnor, unga, gamla, passionerade, engagerade.

Juventini, guliganer, laziali...

I mitt arbete möter jag så många supportrar, av alla slag.

Jag kommer att låta er också träffa dem, då och då.

Vi börjar med James, Chelsea-supporter in i det sista.

A WAY OF LIFE  Chelsea-supporter ut i fingertopparna.
Foto: AP
A WAY OF LIFE  Chelsea-supporter ut i fingertopparna.

Aldrig har jag haft en så ljuvlig löprunda som den i London. Varje gång jag återvänder försöker jag hinna med åtminstone en vända. Först i väg längs Regent’s Canal, strax ovanför Little Venice, med riktning Regent’s Park och Camden.

I det grumliga vattnet ligger husbåtarna, överpyntade med blomsterprakt och hustomtar. Ovanför båtarna, på sluttningarna längs kanalen tronar osannolika lyxvillor.

När jag når Regent’s Park lämnar jag kanalen, springer in i parken, tittar på folk som har picknick, åker rullskridskor, ror, matar änder, åker karusell, spelar brännboll, läser, rastar hundar och fotograferar ekorrar. Där finns till och med de som tar sig en hedersstund i det gröna. Jag blev en ofrivillig glädjeförstörare när jag nästan sprang in i ett sådant par en kväll.

”Allt för flaskans sällskap”

Mitt bästa inslag på löprundan var ändå James. Han satt på en bänk, just innan jag vek av från kanalen. Dag ut och dag in satt han där.

I bland med sina dryckesbröder, ibland ensam. Alltid dock med whiskyflaskan som sällskap.

Ansiktet var rödmosigt men man kunde se att han sett bra ut, att han sett bättre dagar.

Det berättade han också, när vi efter några månader av helloande började prata med varandra. Efter hand fick jag höra om jobbet i Citys finansdistrikt som han förlorat, frun som han förlorat, barnen som han förlorat kontakten med. Allt för flaskans sällskap. Den banalaste, men likväl sorgligaste, av historier.

Förutom whiskyvännerna Paddy och Glen hade James en enda stor kärlek och glädje kvar i livet: Chelsea. När han förstod att jag skrev om fotboll, fick gå på matcher och kunde träffa spelarna, då hände något med honom. En glimt av nytt liv i ögonen, en iver och förväntan.

Varje dag som jag sprang förbi var James där, med sina frågor om Chelsea och med alla sina minnen, sina berättelser. Råkade jag ha en blå träningströja ropade han redan på håll: ”looking good today, love!”.

”Han fanns alltid där”

De dagar jag inte sprang min runda vet jag att han satt där och väntade. Alltid fanns han där på sin bänk, alltid. Var han bodde vet jag inte, men han var ren och kläderna hela, än orkade han strida mot förfallet.

Så reste jag hem från London, en ny korrespondent tog över.

När jag två år senare kom tillbaka var James ännu där, på bänken.

Lite mer sliten, lite tröttare, men med samma längtan efter att prata om sitt älskade Chelsea.

När jag så i fjol kom åter till London var tiden knapp. Ändå ville jag hinna dit, ner till bänken vid kanalen, fastän jag på något sätt redan visste. Visste att den skulle stå tom. Dagen därpå samma sak: ingen James.

Kanske har han flyttat. Mer troligt är att han till sist nådde botten på sitt lidandes flaska.

James bänk står tom, men jag hoppas och tror att hans himmel är innerligt Chelsea-blå.

FAKTA

Jennifers korta

?Fallet Isaksson, en soppa in i det sista.

?Verkligen lysande idé med Jossans blogg.

?Man skulle varit i Ryssland, på bandyn...

...Eller i Ghana. Fotbollen! Skådespelet!

ACO – that’s my kind of woman.

?Eto’o!

?Lasse och Rolands lista på äldre journalister var faktiskt lite kul.

?Trerätters på Naglo i kväll.

?Blir gott att byta grå Stockholm mot Istanbul.