”Ett jobb är ett jobb och alla jobb har sina risker”

SPORTBLADET

”Varför är du så sur, Ronnie?”

Rubriken på en intervju med Ronnie Peterson i ett gammalt nummer av Se.

Jag bläddrar bland tvättäkta bröst och ärliga reportage i något långt mer än en nostalgitripp.

Det är riktigt bra journalistik.

Fåordig Ronnie Peterson var lika trött på journalister som många av dagens stjärnor är. Men det finns bra reportage om honom ändå, bland annat i Se.
Foto: FOTO: AP
Fåordig Ronnie Peterson var lika trött på journalister som många av dagens stjärnor är. Men det finns bra reportage om honom ändå, bland annat i Se.

Att slänga bort delar av en människas liv. Bara en av alla smärtsamma saker man måste igenom när någon går bort. I går begravde vi mormor och de senaste veckorna har vi sorterat hennes saker och, med sorg, kastat en del. Bland allt gammalt hittades även en bunt gulnade Se och Lektyr (dock knappast lilla Mommos). Jag kastade mig över dem. Inte direkt för de nakna brudarnas skull, även om tjejer som ”Bittan från Huddinge” och ”PR-flickan Monica” är befriande vackra jämfört med dagens ”glamourmodeller”. Normalviktiga, silikonfria, oretuscherade och glada. 

Det som fångar med framför allt Se är dock journalistiken – för den är bra. Inte poserande och ytlig som stundtals i dagens herrmagasin, utan bitsk och begåvad. Jag fastnar i ett nummer av Se från juli 1972, några månader innan jag föddes.

Fängslas av Ronnie

Min svaghet för Formel 1 och fascination inför döden får mig att fängslas av en intervju med  Ronnie Peterson. En hjärtknipande ung och söt Maria Scherer intervjuar honom under den lovande vinjetten ”Se:s Maria möter världens mest spännande karlar”. 

Ronnie Peterson är dock i intervjun lika trött på journalister och lite pratsugen som många av dagens stjärnor. Se skildrar den tröttheten rakt upp och ner. Det är så långt ifrån ”här är den stora stjärnan i sin lyxkåk i Monte Carlo, tänk att vi fick träffa honom” som man kan komma. Samtidigt skriver Se inte ner Peterson heller, bara citerar honom, utan att vara undfallande och insmickrande.

Inget ändrar min syn på Ronnie Peterson som en av vårt lands största idrottsmän någonsin. Just därför tycker jag att det är befriande att läsa något annorlunda om och med honom.  ”Att få ur Ronnie hela meningar är ungefär lika krävande som att lära en undulat säga multiplikationstabellen”, skriver Scherer. (undra just hur dagens stjärnor i till exempel blågult skulle gilla att bli beskrivna så).

Pratar om depåbrudar

Hon berättar sen hur Ronnie Peterson tinar upp och det är högintressant läsning när han pratar om alltifrån motorsportens groupies ”depåbrudar” (som han avfärdar)  till hans syn på att vara ”en levande reklampelare”. Medvetet naivt, och helt utan den beundrande ton som ofta används i dagens glassiga magasin, skriver Scherer om Petersons armbandsur:

”Det är en mycket imponerande klocka som säkert väger flera hekto. Stor och av guld med mängder av upplysningar på den blanka urtavlan. En klocka med ett graverat firmamärke som Ronnie gör reklam för”.

Rädslan berör

Så här 36 år senare, när man vet hur allt slutade, är ändå det som verkligen berör, stycket där Ronnie Peterson pratar om hur less han är på att få frågor om rädsla.

”Och alltid är det samma frågor: Om jag rädd för att dö och om jag är nervös före tävling. Det är ju lika tramsigt som att fråga en direktör om han är rädd för att dö på ett sammanträde eller är nervös inför ett avtal. Jag menar – ett jobb är ett jobb. Alla jobb har sina risker”. 

FAKTA

Jennifers korta:

Henke till EM. Genast känns det lite bättre.

Vilken fotbollssöndag. Inter har allt att förlora, Roma allt att vinna.

Missar Andrea Dorias italienska bjudning i dag. Merda.

Älskar när Sverige vinner i sudden death.

Tack för allt drottning Annika.

Gillar blågults nya dräkter.

En begravning påminner en alltid om vad som är viktigt i livet.

”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”.