Kaptenernas sista strid

Jennifer Wegerup: Det är nu Ljungberg och Lagerbäck ska ta chansen

Ljungberg och Lagerbäck har känt varandra länge.
Foto: FOTO: MAGNUS WENNMAN
Ljungberg och Lagerbäck har känt varandra länge.
SPORTBLADET

INNSBRUCK. Visst, Lagerbäck har grånat och Ljungberg förlorat tuppkammen. Men låt er inte luras, Spanien.

Det är alltid mot slutet som sagorna blir som vackrast.

It’s the final countdown. Den gamla klassikern spelade vi i bilen på vägen mellan Lugano och Innsbruck, med dunkande bas och hjärtan, på väg till den stora, stora matchen som väntar i kväll.

Några timmar senare satt vi på arenan Tivoli Neu och såg Lagerbäck och Ljungberg äntra podiet för ännu en presskonferens före Sveriges träning. Förbundskaptenen och lagkaptenen, sida vid sida, som så många gånger förr. Jag såg dem och mindes en yngre Lagerbäck, inte lika märkt av åren och pressen. Jag såg för min inre syn Ljungberg med färgad röd Mohikan-frisyr i en huvudroll på Highbury. Jag vet inte hur många matcher jag sett  med honom i Arsenal-tröjan. 

Det är nu det gäller

Nu satt de två där åter vid podiet, utan tvivel äldre men också med mer pondus, kunskap och erfarenhet. Jag tittade på dem och hörde inom mig ”It’s the final countdown”. Det är nu det gäller. Lagerbäck må ha förlängt sitt kontrakt och Ljungberg må ha några år kvar i landslaget, men inget kan hindra tidens gång. Inget kan dölja att vi närmar oss slutet på en era i svensk fotboll. 

Flera av frågorna på presskonferensen handlade i går om just den höga medelåldern i det svenska laget. En spansk manlig journalist i rosa skjorta och rosa converse (wow) undrade om Lagerbäck inte är oroad över sitt gamla manskap som nu ska möta de unga spänstiga spanjorerna? En annan undrade hur han kunde han ta ut en så lastgammal spelare som Henrik Larsson? Lagerbäck svarade lugnt och bestämt och jag tror honom verkligen när han säger att den höga medelåldern inte oroar honom det minsta. 

 Lagerbäck ska inte heller vara oroad, det ska ingen av oss. Inte nu. Kanske, till och med troligen, ska vi vara det för den tid som kommer, för återväxten. Hur många i dagens blågult är med i VM 2010 om vi tar oss dit? För att inte tala om EM 2012. Vi har under Lagerbäcks och Ljungbergs tid blivit bortskämda med att lilla Sverige alltid är med i EM och VM.

Det kommer att kännas kallt och mörkt och tomt den dag vi inte kvalar in till fotbollsfesten. 

Sista kapitlet i sagan

Hur det än blir, även om framgångarna skulle fortsätta med nya, yngre spelare, så kan inget ändra på att vi är inne på de sista kapitlen i sagan om blågult med Lagerbäck och Ljungberg som några av huvudpersonerna.  Henke, Alexandersson, Mellberg, Shaaban, Petter Hansson, Anders Svensson, Majstorovic, Daniel Andersson och Marcus Allbäck. De som ligger runt 30-strecket och över är många.

Vi närmar oss The final countdown. Jag hoppas att den vetskapen, om än bara undermedveten,  kan göra alla de lite äldre spelarna extra sugna, tända, hungriga, laddade – ja, varje tänkbar positiv sportklyscha som finns. Det är nu vi ska ta chansen, i detta EM. Det är nu vi ska tro att vi kan slå även supermakten Spanien, för det kan vi, även om det kan bli svårare än svårt. 

De svåraste erövringarna är dock  alltid de mest njutbara.  Det vet Ljungberg och Lagerbäck. Jag frågade dem inför öppningsmatchen om känslan av att vara på ännu ett mästerskap. 

”Kanske var det första allra störst för mig, när allt var nytt. Men det är  fantastiskt kul att få vara här och spela ännu ett EM”, sa Ljungberg.

Lagerbäck lyste liksom upp inifrån och sa att mästerskapen är det roligaste av allt, lönen för all möda. 

Det är på något sätt fint att se de två kapterna tillsammans vid podiet, hur de samspelar, ler samtidigt, ger varandra omärkliga blickar. Jag tror inte att Lagerbäck särbehandlar Ljungberg på något sätt. Däremot tror och vet jag att de två efter alla år tillsammans har en speciell relation. Kanske tycker de inte om liknelsen, men det är lite Fadern och Sonen över dem och det menar jag enbart i positiv bemärkelse. 

Inget kan vara bättre för en grupp som jobbar mot ett gemensamt mål än om folk tycker om varandra. Man måste inte alltid älska varandra, man kan ibland bråka och gnabba. Men när det väl gäller står man enade i en stark känsla av gemenskap. I kväll vill jag se ett Sverige som tar chansen, här och nu. Ett Sverige som står enat under ledning av förbundskapten och kaptenen, i en gemenskap stark nog att släcka alla spanska stjärnor.