Wegerup: Precis det ledarskapet vi behöver

SPORTBLADET

INNSBRUCK. Bittert besviken.

Sammanbitet upprörd.

Aldrig har vår förbundskapten varit så öppen med sina känslor, så hård i sin kritik.

Mitt i den ekande tomheten var det skönt att se och höra honom.

Så talar en ledare.

Uttrycket i hans ansikte, tonen i hans röst. Lars Lagerbäcks känslor var en spegelbilds av svenska folkets. Vi satt på presskonferensen och jag kände hur mitt hjärta fortfarande bultade hårt efter spänningen medan besvikelsen rev och slet mig i småbitar. Goda förlorare blir aldrig några vinnare. Därför var det mitt i eländet en injektion av hopp att  höra Lagerbäck tala klarspråk:

”Det är oerhört bittert” och ”det är en solklar frispark till oss före deras mål”.

Svenskar är ofta så förbannat försiktiga och diplomatiska. Nu visade Lagerbäck att han inte ber om ursäkt för sitt Sverige och att han vågar ha synpunkter på såväl domare som stora Spanien. Det är precis den typen av ledarskap vi behöver. 

Var som vanligt korrekt

Lagerbäck var för all del som vanligt korrekt. Han berömde Spanien och påminde om att han tippat dem som slutsegrare. Men han gjorde också fullständigt klart att han tyckte att Sverige var värt minst en poäng och att han var kritisk till domare Vink.

Lagerbäck  ifrågasatte inte bara domslutet vid situationen som föregick målet. Han var också kritisk mot att de spanska spelarna tilläts rusa fram och kritisera domaren i halvtid. Uefa har inför EM sagt att man kommer att agera skarpt mot ”masskonfrontationer”.

Jag frågade Lagerbäck om han trodde att domare Vink  blivit påverkad och väntade mig ett undvikande svar. Vår förbundskapten svarade dock rakt på sak, utan tvekan, att Sverige upplevt att man inte hade domsluten med sig i andra halvlek. Han är inte helt fel ute.

Borde haft straff

Mitt i allt är det dock viktigt att säga att Spanien nog skulle ha haft straff i första halvlek (jag har inte sett reprisen).

Ingen förnekar heller på minsta sätt att Spanien är ett av EM:s bästa lag och att man dominerade starkt stora delar av andra halvlek. Inte heller handlar det om att skylla på domaren. 

Däremot kan man, med rätta, framföra sin kritik, så som Lagerbäck gjorde. Och om Spanien var bäst i andra halvlek så var det Sverige som var det i första. Efter en trevande inledning spelade blågult så nära perfektion som man kan komma. Inte bara en eller några spelare utan hela laget.Förutom misstaget på hörnan (fast situation igen!) var spelet smart, disciplinerat och efterhand också allt mer vågat. Elmander var sitt vanliga underbara jag, Mellberg likaså, Daniel Andersson så bra att vi bara skrattade, skakade på huvudena och tittade på varandra.

Inte ens de kalla isvindarna som svepte in från alptopparna kunde rå på den glödande känslan inombords när Sverige spelade som bäst.

Ibland är det dock tråkigt att få rätt. Redan i förrgår hade jag fått höra att Zlatans knä var sämre. I andra halvlek fick vi alla veta att det var så. Med Zlatan Den Store borta tappade blågult tyngd och självförtroende framåt och spanjorerna, de tappade respekten och pressade oss allt hårdare. Tyvärr höll inte heller Markus Rosenberg måttet. Han är en spelartyp som jag verkligen uppskattar men mot Marchena, Capdevila och de andra världsförsvararna vägde han för lätt. Framför allt föll han för lätt. Jag håller med Lagerbäck om att Rosenberg borde fått några frisparkar med sig eller blivit varnad om nu domaren tyckte att han filmade. Samtidigt måste han klara av att stå upp bättre, särskilt då han märker att domaren gång på gång inte dömer frispark. Vi får inte tappa bollen med så lite kvar.

Klacken stod stel och stum

När målet kom stod den blågula klacken stel och stum i och i de svenska spelarnas ögon syntes ren förtvivlan. De hade kämpat och slitit tills de gick på knäna och på slutet nästan kröp. Därför var det så befriande att höra Lagerbäck sätta ord på allas besvikelse. Från hjärtat, men ändå med hjärnan. Han gör sitt femte mästerskap som förbundskapten och har jobbat sig till rätten att vara tuffare. Det slår även mot media ibland, men det gör mig inget så länge han också vågar ta sig ton mot de större fotbollsmakterna.

Fan tro’t men han vinner allt mer min respekt, den där trulige, envise norrlänningen. Nu åker vi genom natten mot Lugano, ifrån besvikelsen och med alla möjligheter kvar att gå vidare i EM.