Mitt minne: Er värme

Jag tar med mig gemenskapen och känslorna hem

SPORTBLADET

LUGANO. Den sista dagen. 

Alltför tidigt, alltför abrupt.

Vi packade våra väskor.

Vi hörde Lagerbäcks förklaringar och bortförklaringar.

Vi skålade vid poolen.

För allt det som varit och som kanske inte kommer igen på länge.

Som en ödets ironi sken solen starkt och varmt. Sverige skulle åka hem och då kom värmen, då började EM-festen på allvar, då väntade de bästa matcherna med den största fotbollen. 

Jag packade ner de klänningar jag aldrig använt och med dem alla förväntningar, all längtan, alla föreställningar om hur EM 2008 skulle bli. Det är sant att jag inte trodde att Sverige skulle gå vidare från gruppen när vi lämnade in våra tips i maj, till vår EM-bibel. Men hoppet är en förrädare som får dig att lägga ner kläder för en månad i väskan, packa för sol när prognosen säger regn och som får dig att tro bortom förnuft och bättre vetande på spel efter gruppen. 

Förrädare kallades också Lars Lagerbäck här och var i går, i svallvågorna av det nesliga nederlaget då Sverige stod naket och blottat. Det är alltid enklare att ta till sådana omdömen om ledaren, att söka de enkla förklaringarna än att våga se att kejsaren är utan kläder. Och då menar jag inte Lagerbäck, utan det svenska laget, de svenska spelarna. Vår förbundskapten ska med rätta kritiseras efter ett sådant uttåg ur EM, men det ska också spelarna. De är miljonbetalda stjärnor som i sista matchen misslyckades kapitalt med att utföra sina jobb. Den som i det läget bara väljer att sätta Lagerbäck i skampålen är en lat jägare. 

Chefen är ytterst ansvarig

Därmed inte sagt att vår förbundskapten inte ska kritiseras. ”Allting är alltid chefernas fel, de har alltid det slutgiltiga ansvaret”, sa en lätt provokativ kollega nyligen då vi diskuterade journalistik mellan skål och vägg. En hårdragen slutsats, men också på sätt och vis sann. En chef har betalt för att ha det yttersta ansvaret. Därför satt vi också i går i ett tält som var hett som en stekugn och deltog i grillningen av Lagerbäck och Roland Andersson.  Svetten bröt fram i pannorna, stämningen var kvävande tryckt, men Lagerbäck satt stilla, med outgrundlig min. Bara den som kikade under podiet kunde se hur han trampade med de loafersklädda fötterna, oupphörligt. På ett mänskligt plan kunde jag känna med honom och Roland. På ett yrkesmässigt plan kände jag irritation över deras förmåga att förneka även rena fakta, som att många tongivande spelare i landslaget är runt 30 och har sin bästa tid bakom sig. Det är inget påstående att ”inte känna igen sig i”, utan bara ett faktum att hantera för att kunna gå vidare.

Tillbaka på vårt hotell i Lugano, efter ännu en slitsam fem-timmars-resa direkt efter match och jobb och därpå presskonferensen, lade vi oss vid poolen. Jag svarade på en uppsjö av mejl, nästan alla betydligt mer balanserade och nyanserade än man kunde ha väntat sig. Hela vägen från Sverige­ nådde mig besvikelsen, ilskan och uppgivenheten, men också tankarna­ om förändring, engagemanget och kärleken till landslaget. Jag hoppas att förbundsordförande Lagrell förstår vilken tillgång supportrarna är i all sin passion, även då den vänds till ilska,i besvikelsens ögonblick.

Vi låg där hela gänget i poolens svalka och pratade om vad som brustit och saknats. Vi tyckte olika, men vi tyckte om varandra. Av allt som återstår inför hemresan så är det detta som jag tar med mig; gemenskapen, de små stunderna, de stora känslorna. Jag hoppas att alla de supportrar som sparat och knogat för att komma till EM och som längtat och väntat så innerligt, kan känna samma sak. Att de har sina minnen med sig hem, av sånger och dans på gator och torg, av öppna famnar och välkomnande arenor, kalla öl och varma känslor. 

Morgonflyget hem

Själva beställde vi, när det mesta av jobbet var klart, rosévin att skåla i. Varsitt glas bara, för känslan, inte berusningen. Vi satt där vid sjön och sa än en gång att det var bittert att åka hem nu när det var som vackrast och sen skålade vi och omfamnades. Capo Andreasson och Bardell skulle till Stockholm med kvällsflyget och försvann först. Efter den sista måltiden tog Petra och jag tåget från Lugano till Milano, för att hinna med morgonflyget i dag. 

Skymningen föll över de hisnande vackra bergen och sjöarna och efter en stund kom konduktören och berättade att Tyskland slagit ut min favorit Portugal. Han klippte våra biljetter medan vi passerade gränsen till Italien och lämnade EM bakom oss medan kvällen utanför övergick i stjärnbeströdd natt.

FAKTA

Förväntan är alltid störst

?Det blir bara en rubrik i dag. Den där jag konstaterar att längtan alltid är störst.

Utanför mitt tågfönster lyser en stor gul måne och jag tänker på vad som varit bäst i detta EM som aldrig riktigt tog fart för svensk del, aldrig lyfte och blomstrade.

Svaret finns där nästan genast; det var lägret i Stenungsund, de första dagarna då allt låg framför oss och allt var möjligt. Där mellan hägg och syrén, i ljusa svenska majnätter att bli förförd av, fanns mellan realistisk insikt om våra begränsningar också möjligheten att drömma om skrällar och guld. Bortom alla trista fakta var var allt längtan och pirr, som den första fasen i en förälskelse när man bara ser det vackra hos partnern, väljer att blunda för bristerna.

Vi såg det Sverige vi ville se och framför oss låg EM, sommaren, semestern och en oändlig räcka av möjligheter.