En vändning som vände allt

SPORTBLADET

En vändning – och allting vände.

Gilardino vände bort Mellberg. 

De lila läktarna vände från moll till dur.

Och den svenska debutanten vände från godkänd till underkänd.

Jag kunde ha skrivit att drömdebuten blev en mardröm. Matchavslut som det i går kväll lockar lätt till svulstiga ord.

Hela Florens som stad, denna den moderna konstens och poesins vagga, inbjuder så varmt till drama och högstämda toner. 

Men jag ska vara sann och sansad, välja de mer nyanserade orden. Därför ska jag säga som det var, att det är Alberto Gilardino som ska hyllas snarare än Olof Mellberg som ska sågas, för den där vackra vändningen som gav 1–1 när allt redan tycktes klart.

Mellberg hade ända tills Gilardino slank ur hans grepp gjort en  debut som trots allt gav mersmak även om det syntes att svensken inte riktigt hunnit bli varm i de vitsvarta kläderna än, inte fullt van vid det italienska spelet och inte helt hemtam med Legrottaglie. Jag fick ändå sms från en vass Juventus-reporter på plats på Artemio Franchi med orden ”inte så illa”. 

Synd därför att det skulle sluta så illa. För det folk kommer att komma ihåg av Mellbergs Serie A-debut blir ändå den scen som jag sent i går kväll såg vevas om och om igen på ”Controcampo” och andra italienska fotbollsprogram; den där han förlorar kontrollen över Gilardino och Juventus förlorar två poäng som redan kändes hemplockade till Turin.

”Som en stenstod”, beskriver Gazzetta dello Sport Mellberg i det avgörande ögonblicket och det är med sådana avskedsord som vår landslagsback nu sätter sig på flyget till Tirana för VM-kval mot Albanien.

Inget orättvist resultat

Ändå behöver inte Mellberg vara särskilt oroad. Han har rutinen för att lägga misstag bakom sig och, ännu viktigare, han har Claudio Ranieris förtroende. Dessutom tror jag att den gode Mellberg lätt kan smälta in i ”lo stile Juventus”, den vitsvarta stilen. Jag kan riktigt se hur gamle hädangångne l’avvocato Agnelli skulle bestrött honom med kindkyssar.

Om än inte just i går kväll...

För övrigt var inte 1–1 något orättvist resultat. Jag förstår att en bister Ranieri efteråt pratade om ”två förlorade poäng” medan en leende Prandelli sa att ”det känns som en seger”. Men där var det snarare den sena kvitteringen som talade. För sett till spelet hade det lila hemmalaget långa stunder då man ägde och dominerade, dock utan att kunna avgöra.

Vindarna runt stadion viskade med saknad om Batistuta och Luca Toni medan mannen med evig ungdom, Pavel Nedved (36 år i förrgår), passade på att ånga fram och göra 1–0 på Grygeras fina framspelning.

Sedan stängde Juve på klassiskt sätt in ledningen bakom lås och bom med världsmålvakten Buffon som sista utpost.

Såväl han som Frey visade hur mycket de kommer att bidra till att Juve och Viola  blir topplag även denna säsong. I övrigt lyste Trezeguet och Mutu starkt med sin frånvaro på respektive håll. 

Del Piero borde satt tvåan

Istället blev det så Gilardino som fick bli hjälte och i en glimt visa sitt gamla bästa jag och bevisa att han verkligen är ett bra nyförvärv, trots allt.

Fiorentinas fans lär förlåta honom mycket bara för detta enda mål, för de stulna poängen från ärkefienden, för varje chans att ge betalt för gammal ost och gamla synder, som den aldrig glömda Juve-erövringen av Roberto Baggio. I natt var det sång över Florens, ända från Fiesole till Bagno a Ripoli.

Juventus åkte däremot hem i snopen tystnad och jag undrar vad Alessandro Del Piero tänkte på under hemfärden.

För visst var Mellberg syndabock i slutdramat. Men Del Pieros missade målchans var lika illa den. Han har åldrats vackert och värdigt, il Pinturicchio, men när jag såg honom slarva bort ett så givet mål kände jag ett stråk av vemod inom mig. Där hade han inte missat för några år sen. Aldrig. 

Likväl vidhåller jag att det nygamla Juventus kan bli starkt nog för att hota det Inter som jag tror kan bli livsfarligt, men också Hela Havet Stormar under Mourinho. Allt medan Milan, om man ser till inledningen i går, fortsätter att vara en gåta.

Det kan bli en intressant säsong det här. Mycket intressant.

För övrigt anser jag att alla lag ska ha en Christian Poulsen.

Vad Totti än säger.