Olyckligt och närmast nedlåtande, Lagerbäck

SPORTBLADET

Vad är ett hot?

Hur allvarligt måste ett hot vara för att tas på allvar?

Lars Lagerbäcks uttalande antyder att han i alla fall inte tar Ola Anderssons känslor på så stort allvar.

Så, så, stanna nu en stund och gå långsamt in den här texten, läs lika omsorgsfullt som jag försökt skriva. För det blir ju så lätt fel när det är så stora känslor i svallning. Så många som tycker så mycket och så olika.

Just därför var Lars Lagerbäcks uttalande i går ”var det fem, tio tonårsgrabbar som kom in på mötet? Jag vet inte om det var så farligt”, ganska olyckligt. Med de orden bagatelliserar han en händelse som inte ska överdrivas men inte heller förringas. Framför allt trivialiserar han Ola Anderssons känsla och han bortser, tror jag, från skillnaden mellan att träna ett klubblag och ett landslag.

Förvisso lever Lagerbäck med hård mediebevakning och lika sant är att landslaget väcker stora känslor hos folk. Tack och lov är dock våld, hot och andra avarter fortfarande mycket sällsynt i svenska landslagssammanhang. Även om Lagerbäck vid något tillfälle ska ha hotats så har han aldrig levt och verkat som tränare  i en stormig storklubbs vardag.

Det var inte rätt

Samtidigt ska man inte heller överdriva hans uttalande.

Lagerbäcks ryggmärgsreaktion är alltid att tona ner allting. Just här blir det  dock lite olyckligt, närmast nedlåtande. Kanske insåg han också det när han sen försökte säga att han inte kan uttala sig då han inte vet något om läget i AIK.

Jag vet inte heller vad som sagts bakom alla stängda dörrar. Men jag vet att jag,  precis som jag skrev i går, kan förstå de upprörda, närmast desperata känslor som finns hos många – om än naturligtvis inte alla – AIK-fans. Jag förstår vad som kan driva folk till att storma en presskonferens. Däremot kan jag aldrig säga att de gjorde rätt. 

Hot är inte rätt väg att gå

På samma sätt kan jag aldrig, hur illa man än kan tycka att AIK:s ledning skött sig, acceptera hot. Jag vet inte vad som sagts till Ola Andersson. Men vad det än var så var det nog för att sportchefen bara några timmar senare skulle säga att han kände sig ”tvungen att avgå”. 

Det kan rentav ha varit så att inga öppna hot uttalades. Men alla vet att det inte krävs för att en person ska känna sig hotad. Man kan vara hur mycket motståndare som helst till Ola Andersson och hans agerande kring Norling. Men jag tror ändå att de allra flesta fans i AIK skriver under på att hot, öppna eller förtäckta, och odemokratiska metoder inte är rätt väg att gå. Fansen ska älskas och värnas om och lyssnas på, som jag skrev redan i går. Men alla med vettet i behåll inser att en klubb som låter sig styras av rädsla är en klubb på väg mot sin egen undergång. Alla de kloka, fina mejl jag fick i går från upprivna och uppgivna AIK:are tyder också på att man inser det.

Jag hoppas nu bara att AIK kan läka igen, att det som hänt trots allt kan leda till ening istället för splittring och att den enorma passion som kännetecknar AIK och dess supportrar inte vänds i ond besvikelse utan till en fast beslutsamhet att komma igen och tillbaka.