Svårt att känna stora känslor när Sverige var så lamslaget

SPORTBLADET

Ett VM som aldrig lyfte.

En final som aldrig glödde.

En fin seger för Ryssland.

En tung förlust för Sverige.

Ett dystert nederlag för bandyn.

Söndagseftermiddagar är inte heller i vanliga fall veckans höjdpunkt. Bra idrott brukar vara bästa botemedlet mot vetskapen att klockan obönhörligt tickar mot en ny vardagsvecka.

Full av förväntan och varm choklad satte jag mig så framför tv:n i går. Två timmar senare lämnade jag mitt soffhörn full av ja...vad?

Besvikelse? Ilska? Frustration? Nej, inte direkt. Det var svårt att känna stora känslor efter en match som blev så avslagen, efter att ha sett ett Sverige som kändes så lamslaget.

Den VM-final som skulle bli en svensk revansch efter de två årens senaste ryska triumfer blev istället tredje gången gillt för Ryssland med 6–1 och total rysk triumf. Ett antiklimax, på samma sätt som hela VM i mångt och mycket varit det.

Sveriges taktik havererade. Det var illa.

Hellre sett Finland–Kazakstan

Det värsta med detta bandy-VM, som slutade så snöpligt och nesligt för de blågula, är ändå att det blev ännu ett steg mot bandyns haveri som sport.

Jag må ha en obotligt blågul själ men likväl hade jag hellre sett Finland–Kazakstan i finalen. Jag hade velat se ett Norge som kunde hota Sverige och jag hade gärna sett att VM gick i Helsingfors eller Oslo. Var som helst utom Ryssland. Vad som helst utom denna fortsatta utarmning av denna vintervackra, underbart underhållande sport.

Ska bandyn överleva internationellt måste VM spelas i fler länder och allt måste göras för att fler nationer också ska kunna matcha bandygiganterna Sverige och Ryssland.

Det är bara att se på det faktum att jag såg matchen hemma framför tv:n istället för på plats i Moskva. Få svenska redaktioner har i år valt att ha folk på plats på bandy-VM. De ojämna matcherna och de förutsägbara resultaten minskar intresset hos såväl publik som medier.

Att finalen kändes avgjord nästan direkt gjorde inte saken bättre. Fyra ryska avslut, fyra mål. Den svenska offensiva taktiken sprack som ett troll i solen och det blågula spelet var snart lika knaggligt som isen.

Ett litet hopp

Det var fint att Sverige ville våga mycket, men när det inte ledde någonstans framåt utan bara till högt risktagande bakåt, då var det mindre fint. 4–0 efter 25 minuter och hade jag inte varit i tjänst vete tusan om jag inte zappat över till den italienska fotbollen, bandykär eller ej.

Så fixade Daniel Andersson resolut en straff och Jonas Edling var lika bestämd när han smackade in 1–4 på den. Under en kort stund kom lite hopp, en smula samlat svenskt spel, ordning, smarthet.

Men Sverige saknade flyt, både i bemärkelse av flyt i spelet och i mening av tur.

När 5–1 kom var det definitivt över och det sjätte och sista målet blev bara det slutgiltiga beviset på att Ryssland var bättre och hade en bättre dag.

Det svenska laget har ändå gjort ett godkänt mästerskap, man har framtiden för sig och många som kan växa till sig redan till VM på hemmaplan nästa år. Lika viktigt, kanske viktigare, som att verka för den svenska tillväxten är nu att se till att hela bandyn växer och åtminstone inte tillåts krympa på grund av vanskötsel och maktmissbruk. Det blir bandyns tuffaste match framöver.