Krönika

Jennifer Wegerup

Wegerup: Det är inte bara en klyscha – Milan är alltför beroende av Ibrahimovic

SPORTBLADET

Lecce–Milano. Ett magiskt mål.

Men två tappade poäng.

Ombord på Milans plan hem till Milano i natt rådde tystnad.

Trötta och tysta. Så satt majoriteten av Milans spelare i natt när Milans eget plan, där jag var med ombord, lyfte från Brindisis flygplats, nära Lecce.

Efter hand, i takt med att serveringen ombord kom igång, började vissa småprata. Men besvikelsen var tydlig hos alla, naturligt nog.

De senaste två matcherna har Milan tappat fyra poäng och det har inte varit mot några av de lag man slåss om scudetton med.

Efter 4–4 hemma mot Udinese förra helgen var kritiken skarp mot serieledarna. Nu blir den ännu vassare, efter bara 1–1 mot bottenlaget Lecce. Dessutom genom en onödigt tappad ledning i matchens slutskede.

Sant är att även ligatvåan Napoli tappade poäng, med bara oavgjort mot Fiorentina i lördags. Men Inter under ”Leonardo-effekten” är som, om inte pånyttfött, så i alla fall återfött och slog lekande lätt Bologna med 4–1.

Milan är däremot just nu alltför Zlatan-beroende och det är inte bara en klyscha utan helt klart sant.

Man släpper till för lätt bakåt och åstadkommer för lite framåt. Precis som alltför ofta i svenska landslaget tycks många av Milans spelare undermedvetet förlita sig på att Zlatan ska ordna poängen.

I går kväll såg det också länge ut som om hans otroliga mål skulle räcka för att ge tre poäng. Men än en gång blev vi påminda om att Milan ofta har lättare att prestera mot stora lag hemma på San Siro än mot svagt motstånd ute i provinsen.

Lågmälda intervjuer

Det var en talande bild när tränare Allegri sent i går kväll gav lågmälda intervjuer med presschef Sapienza intill, iförd Dolce & Gabbana-jacka. En bit bort stod Lecces tränare Luigi De Canio. Inte lika elegant och runt honom flockades mest lokala journalister. Men alla deras miner var dem hos folk som vunnit två poäng, inte förlorat dem, som Milan.

På grund av resultatet hamnade Zlatans iskallt vackra och precisa mål i skymundan. För det var som tv-kommentatorn Nando Sanvito sa till mig i natt, ombord på Milan-planet:

”Målet är fantastiskt, men det räcker inte.”

Irritationen ett samtalsämne

Självklart var även ”Ibras” och Patos irritation mot varandra ett samtalsämne. Redan i höstas var Zlatan, förståeligt nog, stundtals uppgiven över Patos brist på spelförståelse och samspel i vissa avgörande lägen. Hade inte Filippo Inzaghi skadat sig så skulle Zlatan ha fortsatt att puffa för mer speltid med ”Super-Pippo”.

Det ska därför bli intressant att se vad Zlatan och Cassano kan åstadkomma tillsammans när den gode Antonio sprungit av sig sina extrakilon under fysboss Tognaccinis hårda övervakning.

Allegri medgav dock, Cassano eller ej, häromdagen att han gärna skulle önska sig även såväl en försvarare som en mittfältare av Berlusconi i försenad julklapp.

Frågan är om Milan-tränaren får sin önskan uppfylld, om de som tror att Criscito och Lazzari snart är rödsvarta får rätt.

Följdfrågan blir då: Om det inte blir så, hur långt räcker detta Milan till när Tottenham väntar i Champions League och när stormötena med Napoli, Juventus och Inter sedan radar upp sig?

Frågor som blir avgörande i Milans jakt på trippeln, frågor som diskuterades i natt. Allt medan vi lämnade södra Italiens klara stjärnhimmel bakom oss och flög in över ett dimmigt Milano.