Cirkeln slöts med Zlatan

Wegerup: Nu är han stjärnan och folket sjunger hans namn

SPORTBLADET

MONZA. Då var han en ung kille som drömde om serie A och Milan.

Nu är han där, nu är han stjärnan och folket sjunger hans namn.

På något sätt kändes det som om cirkeln slöts när jag stod med Zlatan på Monza.

Det var en sådan där dag i går. En dag som är som hämtad direkt ur en broschyr från italienska turistbyrån.

Ljummet ljuv oktobersol och som den allra vackraste fondtapet ståtade alperna mot hösthimlen. Milans ledning som satt inne i ett hårdbevakat restaurangtält och åt lunch. Vi som satt utanför och fick smaka det som blev över av Gallianis pasta och melon-smoothie. Rester värdiga vilken italiensk finkrog som helst hemma i Sverige.

En timmes försening i programmet.

Större än Ronnie

Så spelarbussen som kom och fansen som ropade ”Ibra, Ibra”. Zlatan som skrev autograf på autograf. Spelarna som strosade omkring och bjöds på mini-panini och mini-bakelser av högtidliga kypare. Galliani, kryckförsedd men belåten. Här, i motsats till på San Bernabeu, kunde han hålla i dirigentpinnen.

Spelarnas bilar stod på rad, alla skrev sina autografer på nummerplåtarna, fotoblixtarna smattrade.

Då kom en av alla de små episoder som visar hur stor Zlatan verkligen är, inte bara sedd med svenska glasögon. Ronaldinho började skriva på sin nummerskylt samtidigt som Zlatan på sin varpå Milans presschef Beppe Sapienza ropade: ”Nej, nej, vänta Ronnie, vänta alla fotografer. Först Ibra, sen Ronnie”.

Prima Ibra. Först Ibra. Milans nummer ett.

I minnet for jag tillbaka till banan Pannonian Ring i Ungern, sommaren 2003. Jag var utsänd för Sportbladet för att se Zlatan köra Formel 3000 i ett annat sponsorjippo.

Alltid glimten i ögat

Det var första gången jag träffade den 21-årige Ajax-spelaren, han som alla talade om, hade en åsikt om. Jag minns hur avvaktande han först var, Zlatan. Redan då hade han hunnit bli bränd. Och även om jag aldrig dragit mig för att kritisera Zlatan hårt när jag tycker att han förtjänar det måste man vara rättvis. I början av hans karriär var han frispråkig, tillitsfull, spontan - och åkte oförtjänt på en del smällar.

Efter hand öppnade han sig dock, under de två dagar vi var i Ungern och i Wien, där vi hade hotellet.

Han skämtade öppet om hur rädd han var för att köra Formel 3000-bilen och när han först inte fick plats i bilen: ”Jag är en stor kille, överallt!”. Hela tiden med glimten i ögat.

Hemma i mitt privata fotoalbum har jag några bilder från de där dagarna och när jag ser dem slås jag av hur ung Zlatan var, inte mycket mer än en pojke.

Men en pojke på väg att erövra världen. Efter att han kört satte vi oss och åt på en ungersk sylta men med mozzarella och annat italienskt på bordet. Zlatan frågade mig: ”Du kan italienska eller hur? Jag vill till serie A”. Han pratade om hur Roma velat ha honom, om hur Milan var en drömklubb för honom.

Är på toppen

Nu, sju år senare, är han där, i Milan, och är inte bara klubbens utan hela serie A:s skarpaste profil.

”Ja, det kommer jag ihåg, det var kul”, svarade Zlatan när jag frågade i går om han mindes dagarna i Ungern.

Så gick han vidare, alla drog i honom, slet i honom, ville ha en bit av Zlatan. Inte längre en pojke med drömmar utan en man på toppen, dit han ville nå.

Vad han drömmer om nu, det vet jag inte. Tyvärr är det ju så, med pojkar som stelnar till män, som slipas av livet och lär sig hantera mediecirkusen, att de inte så gärna berättar om sina drömmar utan hellre pratar efter den givna ofarliga mallen.

Men jag är glad att jag fick träffa Zlatan då, de där sommardagarna för sju år sen, när han fortfarande på allvar var beredd att sänka garden och berätta om sina drömmar. Allt under en låg junihimmel, över en bit usel ungersk mozzarella.