Krönika

Jennifer Wegerup

Zlatan visade upp ett rödsvart hjärta

Wegerup: Han slet, offrade sig och visade vägen

1/20
SPORTBLADET

MILANO. Det tog fyra minuter.

Sen stod det där på resultattavlan.

Inter 0–Milan 1, IBRA (R) 4.

En hälsning som skriven i eldskrift från Zlatantill sina gamla fans.

Som han njöt av att få skriva den, av att låta detta derby bära hans autograf.

Vore det ett kapitel i en pojkbok hade man kallat handlingen alltför banal. Zlatan som vinnare i Milano-derbyt, som den som avgör mot sin gamla klubb, den som gör mål framför Inter-kurvan med de fans som tidigare var hans, men som nu ville se honom misslyckas.

Men med Zlatan Ibrahimovic är det ju så att han så ofta låter verkligheten överträffa dikten, att han förvandlar det banala till poesi.

Jag satt där på pressläktaren i den fuktdimmiga Milano-kvällen och såg tifona bölja i svartblått och rödsvart mot varandra från varsin kurva, hörde Inters ”Pazza Inter amala” dåna ut över stadion, tänkte på hur Zlatan firat till tonerna av den så många gånger. Och jag undrade vad han tänkte, hur det kändes, om han skulle kunna förbli kall, så som han pratat om senast i fredags då jag intervjuade honom.

Demoner i schack

Så kom då straffsituationen och jag tänkte på Cesena, på Zlatans premiär för Milan. Där sa jag till min läktargranne ”han missar”. Man såg att ”Ibra” inte var i balans. I går kväll var det raka motsatsen. Zlatan var precis så lugn som han ville vara, höll alla demoner i schack, var döv för alla busvisslingar, blind för alla hånfulla banderoller.

”Jag kände mig säker på att sätta den”, sa Zlatan då han strax före midnatt satt som matchhjälte vid podiet i presskonferensrummet.

Milan-kostymen, vinröd skjorta, vått hår. Så slutkörd att han knappt orkade le men så lycklig att han inte kunde sluta göra det.

”Jag känner stor lättnad”, sa Zlatan och man kunde nästan se på honom där han satt hur han liksom andades ut och slappnade av efter all anspänning, all förväntan blandad med farhågor som han försökt hålla undan.

”Jag visste att det viktigaste var att vara kall, att behålla fokus”.

Zlatan hade då vi från Sverige pratade med honom redan svarat på frågor från de italienska medierna, somliga minerade sådana. De reportrar som brukar bevaka Inter antydde att Zlatan avsiktligt varit ful mot Materazzi. Ibra svarade lugnt att:

”Jag är ledsen men jag hörde att han mår bra nu och det är det enda viktiga. Det var en 50–50-duell. Jag reste mig. Han låg kvar”.

Och där har vi väl orden som sammanfattar det här derbyt. Milan stod upp. Inter låg kvar. De svartblå förmådde aldrig resa sig efter Zlatans mål på straff (på italienska: rigore, R på resultatavlan).

Visade vägen

Jag som följt Milan på plats denna höst har sett dem förlora lite väl lätt mot Juventus, tappa poäng i slutminuten mot Real Madrid och gång på gång släppa in för billiga mål. Nu kunde jag bara konstatera att den känsla som anats redan förut är rätt: Milan är på väg att hitta ett spel och framför allt bli mer av ett lag, där man står upp och jobbar för varandra. Där hade Zlatan en stor roll i går kväll.

Han som så ofta – ibland med rätta – anklagats för att vara för osynlig och obetydlig i de avgörande matcherna gjorde mer än målet denna kväll.

Zlatan slet, offrade sig, visade ett rödsvart hjärta – och visade vägen för hela sitt nya lag. Ett enat Milan stod så, med bara tio man efter utvisningen på Abate, emot ett allt mer desperat jagande men osäkert Inter.

Ni kan klyschorna: säsongen är lång, många matcher återstår och allt det där. Derbyt gör ingen scudetto-seger, alla ryck är för tidiga för att betyda något än. Däremot är det som Zlatan sa i natt:

”Segern betyder mycket för atmosfären i laget, för moralen”.

Jag frågade honom hur det kändes att flyga hem till Fotbollsgalan och Malmö och Sverige efter den här segern. Zlatan tittade upp, log ända inifrån och ut och svarade:

”Det känns bra”.

Mer än så behövde inte sägas.

Mer än så behöver inte sägas.

FAKTA

Jennifer Wegerup listar fem viktiga Zlatan-mål som hon upplevt på plats

1. Målet mot Italien i EM 2004 i Portugal

Vi satt där på Dragao-stadion i Porto och Italien dominerade och var på väg att vinna med 1-0. Då kom Zlatans mål och det var så otroligt att vi inte riktigt uppfattade det där på pressläktaren. Italienarna pratar fortfarande om den där klacken…

2. Debuten för Juventus mot Brescia, september 2004

Regn över den slitna lilla stadion, Zlatan började på bänken. Han hade inte hunnit fylla 23 år än. När han kom in hade han svårt att komma in i spelet. Då toga han bollen och gjorde mål på egen hand. Bara så där. Jag minns att mina kollegor från Gazzetta dello Sport efteråt sa att Zlatan skulle bli Del Pieros arvtagare.

3. Målet mot Ungern, VM-kval, september 2005

En kväll när Zlatan stod för ännu ett sådant där otroligt mål där vi alla först inte uppfattade att det var mål. Det blev alldeles tyst på stadion. Vi hade tänkt ge honom lägsta betyg, nu fick han högsta istället.

4. Målet mot Fiorentina i debuten för Inter, september 2006

Varm, vacker kväll med flödande månsken över Florens. Zlatan hade lämnat Calciopoli-Juve och var ny i Inter. Hans mål var inget märkvärdigt men väldigt viktigt då han haft en svag och turbulent avslutning i Juventus och inget bra VM.

5. Målet i derbyt för Milan mot Inter, november 2010

Iskallt på straff framför Inter-kurvan med hans gamla fans i Milano-derbyt. Den här gången besegrade Zlatan sina nerver och var precis så viktig i en viktig match som han vill vara. Matchvinnare.