Wegerup: Det här var hela Milans kväll

Foto: bildbyrån
SPORTBLADET

MILANO. Hela vägen ner i pressrummet hördes sången från Milan-fansen.

Där sången slutade tog Pato vid, när han berättade om sin lycka.

Så lät det i natt när de rödsvarta njöt segern som förde scudetton ett stort steg närmare Milanellos prisskåp.

Zlatan – han syntes inte till.

Strax efter midnatt på San Siro. Pressalen töms långsamt, läktarna är redan tomma, stadions portar står öppna mot den varmt omfamnande nattluften.

De sjungande fansen har tågat i väg, med de rödsvarta flaggorna lyfta i triumf. Derbyt är vunnet med tre mål mot noll, Inter krossat, allt är här och nu, lyckorus i blodet och fem poängs ledning i tabellen.

Leonardo har suttit vid podiet som förlorare men en samlad sådan. Han ville inte skylla på några domslut och han verkade inte särskilt nedbruten, sa klokt:

”Laget är inte mindre bra än förut bara för den här förlusten. Jag ser framåt och nu väntar Schalke redan på tisdag”.

Allt sagt med övertygande bestämd blick och självförtroende bakom orden och han har ju rätt, Leonardo, fem poängs försprång kan intas ända in i de två sista omgångarna. Än är inget förlorat för Inter.

Även om Milan, förutom sina tre poäng, i går kväll även återvann självförtroende och balans. Pato, spelaren som med sina mål var med om att ta scudetton en bit närmare Casa Milan, firade i natt på Seedorfs restaurang Fingers – självklart med Barbara Berlusconi, Milans troliga framtida president, som bordsdam.

Det här var hans kväll, hans triumf, liksom hela lagets.

Fått oförtjänt mycket gnäll

Den kväll som övergått i firandets natt bjöd på ett derby som hade allt det stora matcher ska ha, allt det fotbollen ska innebära då den är som bäst: en vibrerande, fullsatt arena, ett intensivt spel, flera mål, en ribba här, en reflex- räddning där, två röda kort, en målskytt som drar på sig dumstruten och efteråt glädje och bedrövelse som vandrar hand i hand.

Pato satt innan han gav sig av i Milano-natten framme vid presspodiet två stolsrader framför mig och jag har under hela denna säsong då jag följt Milan aldrig sett honom så glad. Han har ibland fått oförtjänt mycket gnäll emot sig från Zlatan. Men Pato har också varit för ojämn, spelat för mycket för sig själv och visat för liten spelförståelse – och förståelse för sin egen situation.

I natt var han noga med att hylla lagkamraterna, även den frånvarande Zlatan, mån om att säga det rätta och att vara ödmjuk i sin triumf.

Drygt fyra månader tidigare satt vid samma podium Zlatan Ibrahimovic, då hjälte i derbyt. I går kväll verkar han inte ens ha varit på plats på San Siro – och detta diskuterades intensivt i natt bland de italienska journalisterna. Nando Sanvito, som aldrig väjer för obehagliga frågor, det var han som först frågade Pato rakt på sak om Barbara Berlusconi – frågade Allegri varför alla var där utom Zlatan.

Allegri gav ett ”Goddag yxskaft”-svar och lika undvikande var presschef Sapienza när jag i natt undrade om inte Zlatan varit på San Siro: ”Jag vet inte”.

Onödigt av Zlatan att inte dyka upp

Klart han vet. Klart Milans ledning vet om deras största stjärna var på derbyt eller inte. En avstängd spelare behöver inte vara på matchen – men alla andra i Milan som av olika skäl inte kunde spela derbyt fanns på hedersläktaren. I ett läge som det som råder nu, efter vårens svacka och avstängningen, hade Zlatan gjort klokt i att vara närvarande.

Nu blev hans frånvaro dubbel, frågor ventilerade som ”Bryr han sig inte längre?”.

Alltihop onödigt för Zlatans del men absolut inget som grumlade glädjen i Milan-lägret. Det kunde inget göra, en kväll som denna.