Wegerup: EM är kvinnornas stund

”Fina damer spelar inte fotboll”

SPORTBLADET

GÖTEBORG. I kväll.

Avspark på Gamla Ullevi.

Sverige–Danmark, EM-premiär.

Ett mästerskap som betyder så mycket, för så många.

I siffror, sålda biljetter, intäkter, medieuppmärksamhet.

Men framför allt i känslor.

Luften var ljum, sommarkvällen så ljus och nordiskt vacker som om den beställts som EM-väder på postorder av förbundsordförande Karl-Erik Nilsson.

Jag stod där i går kväll, på Gamla Ullevis pressläktare, och såg dansk tv, fransk tv, tysk tv, radio, alla svenska stora tidningar, kanaler, profiler. Arenans perfekta gräs, de kostymprydda Uefa-delegaterna. Stjärnorna på planen.

Och jag tänkte på de gamla pressbilderna från första officiella EM för damer, 1984. En leråker till plan, ett vinnande svenskt lag med Pia Sundhage som gjorde segermålet.

En annan tid, ett annat liv, en annan damfotboll.

SVT:s Jane Björck såg ut över planen, sen på mig, sa:

”Jag får gåshud. Det är så stort”.

Jag visste precis vad hon menade. Alla kvinnor som spelat fotboll vet.

Jag minns känslan i magen

”IF Blöjan. Blöjan! Tjejer kan inte spela! Du får inte vara med!”.

Så lät det på Vinbergsskolans lilla plan när jag år 1979, sju år liten, med flätor och skinande ny IF Böljan-jacka, ville spela med killarna i klass 1B.

Jag minns ännu känslan i magen, oförståelsen.

Där och då fick jag på tuffaste vis veta att flickor och kvinnor måste strida för sin fotboll.

Alla runt mig på pressläktaren i går har likartade berättelser: Malin Swedberg, Frida Östberg, Hanna Marklund. Med åren har motståndet minskat. Men fortfarande är mannen normen, kvinnan undantaget.

EM. Dam-EM.

Vi som stod där i går vet hur mycket väg som återstår.

På planen och utanför. Detta EM är blott en milstolpe, en av många.

Denna gång på svensk mark, hemmaplan, i ett av de länder som alltid gått i fronten för kvinnors fotboll.

Jag säger hellre så än damfotboll, det är egentligen ett jävla ord. Fina damer spelar inte fotboll. De sitter med benen i kors under parasoll och har tråkigt.

Det var just det som fotbollspionjärer som Pia Sundhage, Anette Börjesson och alla de andra ohejdbara kvinnorna fick nog av. Vem vill sitta och titta beundrande på karlar som spelar när man kan lira själv?

”Damfotbollen är en dagslända”.

En vanlig uppfattning (from förhoppning) bland maktens fotbollsmän i Sverige när kvinnor fick spelarlicens 1970.

I dag finns 86 230 licensierade spelare. Lägg till det alla flickspelare. Runt om i världen bedömer Fifa att 10 miljoner kvinnor spelar fotboll.

Kvinnors fotboll står och faller inte med detta mästerskap, den är långt större än så.

Visst ger ett lyckat EM ökad uppmärksamhet, lockar nya spelare, skapar nya idoler.

Men den största betydelsen är denna: detta är kvinnornas stund. Vår tid i rampljuset.

I kväll är vi glada och stolta

I min vardag följer jag herrfotbollens största stjärnor och det är trots cynismen och girigheten stundtals ett glimrande vackert jobb.

Men när jag i kväll ser Sveriges och Danmarks spelare inta planen kan jag tänka att ”det skulle kunna vara jag” och mina två små döttrar kan tänka samma sak.

Detta är vi. Det är vår sport. Vår fotboll också.

Vårt EM.

Jag frågade Pia Sundhage i går om hennes känslor inför att leda Sverige på hemmaplan, med tanke på allt hon utstått, älskat och offrat genom åren. Och förbundskapten Sundhage svarade, på sitt oförfalskade, innerliga vis:

”Det här är historiens vingslag. Jag är så oerhört glad och stolt”.

Det är vi många som är.

Damfotbollen blev ingen ”dagslända” som förbundet och motståndarna hoppades på.

Sländan överlevde och fortsatte att växa, okuvligt.

Detta EM vill jag se henne breda ut sina vingar och flyga högre än någonsin, mot den oändliga fotbollshimlen.