Wegerup: Till sist återstod bara tårar

1 av 4
SPORTBLADET

GÖTEBORG. Det var alltid snarare en dröm än en förväntan.

Sverige visste hur svårt det skulle bli mot Tyskland.

Under 90 minuter slet svenskorna, mot övermakten, för sin dröm.

Blod, svett och tårar.

Och till sist återstod bara tårar.

Det gick som väntat, som det brukar gå i fotboll.

Tyskland vinner. Lotta Schelin och Charlotte Rohlin går gråtande runt på Gamla Ullevi, i ett ärevarv för förlorare.

Hedervärda förlorare. Men likväl  förlorare, borta från drömmen om EM-guld. Och allt som återstår är besvikelsens tomhet.

När jag tippade dam-EM väntade jag, och många med mig, det här scenariot. Sverige skulle vinna sin grupp och kvartsfinalen, få möta Tyskland i semifinal och slås ut.

Så blev det.

Det hade varit ljuvligt att få fel, att få se ett nytt mirakel likt herrarnas förra hösten i Berlin.

Övermäktig motståndare

Men stormakten Tyskland blev än en gång en alltför mäktig motståndare. Sverige kunde skaka tyskorna, inte minst när man pressade ursinnigt intensivt i slutskedet av matchen.

Men mer än så blev det inte.

Tysklands mål kom för lätt.

Och Sverige brände för många chanser.

Caroline Seger sköt utanför, Kosovare Asllani var för vek i de avgörande duellerna och Lotta Schelin för oprecis. Det mål hon gjorde, det blev bortdömt.

Sverige gjorde ingen dålig match.

Men inte tillräckligt bra.

Den sista biten precision saknas, i pass och avslut.

I det tyska straffområdet fattades kylan och styrkan och det avgjorde den här semifinalen.

Caroline Seger sammanfattade det rätt bra när hon ombads säga vad som saknades i det svenska spelet: ”Mål”.

Tyskland var den svåraste motståndaren hittills i detta EM och då räckte inte svenskorna till längre.

Nu är tyskorna återigen storfavorit till guld.

Mitt största intryck var...

Den ögonblicksbild som kanske gjorde starkast intryck på mig efteråt var Therese Sjögrans ansikte. Insikten hos henne om ännu en förlust, om ännu en mästerskapsresa där Sverige kom nära men inte nådde hela vägen fram.

Sjögran skulle ha spelat från start, hon tillför den mentala styrka och rutin, som det svenska laget ibland saknar.

I övrigt går inte mycket att anmärka på det jobb Pia Sundhage gjort med det svenska landslaget.

Sverige har gjort ett starkt EM. Långt ifrån perfekt men det var inte att vänta sig. Får Sundhage bara tid med det här laget kommer det att bli ett mycket intressant VM om två år i Kanada.

Förbundskapten Sundhage sprang det fullsatta, böljande blågula Gamla Ullevi runt och hennes spelare följde henne. Många av dem gråtande men måna om att tacka den publik som gett sitt stöd och sin kärlek. Och applåderna flödade ner från läktarna till det svenska laget.

I kväll är tid att gråta över den gulddröm som brast.

I morgon är det tid att torka tårarna och bygga vidare, mot nya drömmar.