En bunt förlorartyper är på väg att ta glädjen ifrån oss

På väg till match i Örebro härom kvällen körde vi förbi Arboga och blotta ortnamnet räckte för att väcka svåra känslor. Varje morgon läser jag om de två barnen där och om lilla Engla och tänker att det är en ond tid.

Natten till tisdag dog så även min mormor, somnade in i vargtimmen. Hon var 95 år, det var livets gång och ingen tragedi, men hon fattas mig så att det tar andan ur mig. Mamma hade knappt ringt och berättat om Mommo förrän jag i morgontidningarna möttes av rubrikerna om ännu ett förstört derby. Den här gången, mitt i sorgen, blev jag inte bara trött. Jag blev rasande.

Trött på meningslöshet

Redan i förväg hade jag tänkt ”skönt att jag är ledig och slipper skriva derbyt”. Så långt har det gått. Så trött är man. På att förvänta sig en fotbollsfest, men än en gång tvingas skriva om det mest meningslösa av allt meningslöst. Att sen få mejlen från de meningslösa människorna som försvarar sina meningslösa handlingar och skyller på motståndarna, media, förbundet – vem som helst utom deras egna händer som kastade och förstörde för alla tiotusentals skötsamma supportrar.

Fotboll, liksom all sport, och liksom teater, bio och musik är inget livsnödvändigt. Det är en förströelse, en ljuv verklighetsflykt från slit och knog, disk och räkningar – och från saker så onda att de är svåra att sätta ord på. När jag lämnade jobbet som nyhetsreporter var det bland annat för att jag ville få andrum från alla olyckor, mord, våldtäkter och katastrofer. Min man, som även rapporterat från krigets Bosnien och Kosovo, kände samma sak. Det onda tär på en.

Sporten är, när den är som bäst, den ljusa sidan av livet. Den är här och nu, bubblor och yrsel. Som champagne, bra sex. Något att njuta av, hämta kraft ur.

Nu är en bunt förlorartyper på väg att ta detta glädjeämne ifrån mig, från oss. Det gör mig ursinnig. Man kan prata och prata om arbetslöshet och utanförskap, trasiga barndomar och en snedvriden manskultur. Allt är ändå bara ursäkter. Att skylla på andra är att förminska alla de människor som tar sig ur sina omständigheters bojor, skapar sitt eget öde.

Gratis flyg till Irak

Min lösning är att klubbarna går samman och betalar studieresor till länder som Irak och Afghanistan. Alla som är sugna på att bråka och visa sig tuffa får gratis flyg ner. Väl på plats skiljs man från tryggheten i flocken. Så får vi se hur länge man är stöddig bland bomber och minor, våldtagna kvinnor och söndersprängda barn. Det verkliga våldet.

”Även här bor ondska”

Så ser vardagen ut för många människor och de skulle göra vad som helst för få det så bra som vi i trygga, välmående Sverige. Och även här bor ondskan, sker olyckor, finns sjukdomar.

Det är svårt nog, livet är svårt nog. Därför kan inte störda människor som tar sin trygghet för given tillåtas att skapa våld för ingenting och förstöra för så många. Och minns att den som tiger, i en rädslans tystnad, samtycker.