Wegerup: Linköpings spelare värda varenda gyllene skål i natt

Klubbens sätt att arbeta lovar mer framgångar

SPORTBLADET

Väntan har varit lång.

Sju svåra år, men nu, äntligen, är guldet tillbaka i Linköping.

Mer värdiga vinnare är svåra att hitta efter en säsong utan en enda förlust.

Ingen njutning är större än den man får längta efter, kämpa för, vänta på. Även efter dagens seger med 2-0 mot Vittsjö fick Linköping vänta vidare. En pinande lång timme då Rosengård haft senare matchstart, i Malmö mot formstarka Eskilstuna.

Rosengård förlorade tidigt sitt sista hopp när laget hamnade i underläge på Malmö IP. Det var som om luften gått ur, efter förlusten i Linköping förra helgen, vetskapen om att guldtåget sannolikt gått för gott.

Rosengård förmådde inte behålla gnistan mot ligafyran Eskilstuna. De sista minuterna på Vittsjö IP kunde Linköping spelare börja räkna ner mot guld inne i omklädningsrummet. Allt mindre spänning, allt större leenden.

När slutsignalen ljöd i Malmö utbröt guldjublet, där alla omfamnade alla, mellan tv-kameror och mikrofoner. Guldhattarna åkte på, champagnekorkarna flög av och sången steg mot taket, falsk men vacker.

Värda varenda gyllene skål i natt

I kväll blir det segerbankett efter det som skyttedrottningen Pernille Harder förutspådde skulle bli ”livets roligaste bussresa” hem. Linköpings spelare är värda varenda gyllene skål i natt. De har dominerat årets allsvenska, de har gått igenom hela serien utan att förlora en enda match och de klarade att stå emot guldfrossan och vann när det gällde som mest.

Fem gånger de senaste sex säsongerna har guldet hamnat i Malmö. Nu är Rosengårds dominans bruten, Linköping tillbaka på tronen. Senast var år 2009, då klubben börjat sitt målmedvetna arbete mot att bli ett storlag. Då hette stjärnorna  Caroline Seger, Kosovare Asllani och Josefin Öqvist. Nu är det nya namn i de små LFC-fansens autografblock: Pernille Harder, Kristine Minde, Stina Blackstenius, Jessica Sameulsson, Fridolina Rolfö och Jonna Andersson. För att bara nämna några. Inte minst Pernille Harder är närmast oskattbar, för sin genomgående kvalitet på toppnivå i match efter match.

Men Linköping är lika mycket ett lagbygge som en stjärnparad och även tränare Martin Sjögren har sin beskärda del i detta SM-guld, i en närmast perfekt genomförd säsong. Linköping har också haft turen på sin sida, sluppit skador och dessutom de senaste tre åren haft en mer eller mindre intakt trupp. Man har kunnat bygga långsamt, för framtiden.

Lovar mer framgångar

Vilka stjärnor som nu stannar eller går återstår att se, men Linköping står på en stabil grund och klubbens sätt att arbeta lovar mer framgångar. Och i kväll är allt bara glädje, här och nu.

”Jag har väntat i fyra år på det här”, sa 20-åriga Stina Blackstenius som sprang rakt in i svenska folkets hjärtan under OS.

Somliga har väntat ännu längre, mycket längre. För Linköping var det här guldet viktigt. Långsiktighet är en sak, förr eller senare vill alla kassera in vinsten.

Nu är den bärgad och guldfesten kunde ta fart på allvar.

På en buss genom ett höstligt Sverige där trädens sista flammande färger bjöd på fyrverkeri, på väg mot en guldnatt utan slut.