Har Sverige haft en större vinnarskalle?

SPORTBLADET

STUTTGART. Stefan Holm kommer gå till historien som en av svensk idrotts största genom tiderna.

Har Sverige haft en större vinnarskalle?

Jag undrar.

Stefan skulle kunna leva gott på sitt idrottande ett par år till och dra in ytterligare några miljoner.

Men han vill inte hamna i det facket.

Han vill sluta då han står på topp.

Det kan kännas som ett märkligt beslut av en kille som just tagit 2,33 och blivit tvåa i ett startfält med de åtta bästa höjdhopparna i världen säsongen 2008.

En 32-åring som är tvåa i världen i år med personliga utomhusrekordet 2,37 och som blev världsmästare inomhus i Valencia så sent som i vintras.

Men det är Stefan Holm.

Det finns ingen att jämföra med.

Han vill känna att han kan vinna varje tävling.

Allt annat är ointressant.

Det kan bara finnas ett mål

Det är en väldigt osvensk inställning som lätt kan ge många fiender längs vägen.

Men jag tycker det är fullkomligt underbart.

Sysslar man med elitidrott kan det ju bara finnas ett mål.

Att vinna.

Att det sedan ska vara roligt att idrotta kan väl alla hålla med om, men Stefan menar att det aldrig är roligare än då man vinner.

Det är en stark kontrast till Carolina Klüfts idrottsliga drivkraft där det bara handlar om att ha roligt.

Vinna är inte alls viktigt.

Jag vet inte om jag är ovanligt konservativ, men här står jag till hundra procent på Holms sida.

All idrott på elitnivå går ut på att vinna, annars kan vi lägga ner verksamheten.

Jag kan inte tänka mig en NHL-spelare stå i tv efter en förlust med 2– 5 och säga att det var ändå skitkul att spela och att det inte spelade någon roll om det blev vinst eller förlust.

Det funkar inte så.

Jag vill inte se tio Klüft i ett startfält som bara är med för att det är kul.

Vilket kroppsspråk

Jag vill se folk som vill vinna.

Som Stefan Holm i går.

Vilket kroppsspråk efter varje klarad höjd.

Och vilka kontringar från ryssen Silnov.

Det var inte en kamp på liv och död.

Men bra nära.

Det var lite i närheten av Mike Powells och Carl Lewis längdhoppsduell vid VM i Tokyo 1991, där viljan att vinna gjorde att båda passerade en gräns som ingen trodde var möjlig.

Det slutade med att Powell satte nytt världsrekord med 8.95 och slog Bob Beamons ”omöjliga” 8.90 från OS i Mexiko 1968.

Jag mötte för övrigt Powell i hotellreceptionen när jag kom hem från Holms avslutningsmiddag i natt.

Han ser fortfarande fräsch ut och de där 8,95 han hoppade i Tokyo har gett honom ett behagligt liv.

Kommer att ta tid

Jag hoppas att Stefan Holms liv blir lika behagligt.

Jag tror det.

Det kommer att ta sin tid att varva ner och byta fokus.

Men han saknar inte erbjudanden och han känns som en rätt given expertkommentator i någon tv-kanal i framtiden.

Om han nu väljer det.

Men friidrotten har inte råd att släppa ifrån sig en resurs som Stefan Holm i framtiden.

Det finns fler drömgränser att jaga – även som privatperson.