Wennerholm: Det som händer här är mer fantastiskt än de flesta tror

SPORTBLADET

OTTAWA. 3–1, 3–1 och 10–1.

16–3 på tre matcher i JVM.

Drömmer jag?

Nej, det här svenska JVM-laget krossar allt och alla.

Hittills ska jag säga.

För det verkliga provet kommer först mot Ryssland på nyårsnatten.

Det som händer här i Ottawa just nu är mer fantastiskt än de flesta tror.

Småkronorna hade inte ens tagit medalj sedan 1996 – på elva år – då det blev JVM-silver i Tjeckien i fjol.

Det kom efter en svacka som var så djup att svenskarna till och med höll på att åka ur A-gruppen.

Det var när Småkronorna blev åtta i här i Kanada 2003.

Om vi börjar med den djupdykningen så har Sveriges JVM-placeringar sett ut så här sedan dess:

8–7–6–5–4–2.

Nu vet jag att idrott aldrig går att förutsäga och att den raden är långt ifrån någon garanti att den ska fortsätta.

Då kan ju svaret bara bli 1.

Men visst skulle det vara både snyggt och logiskt med en etta där på slutet när vi sammanfattar JVM här i Ottawa.

Vaknar och ser ut som en smiley

Jag vaknar i alla fall upp varje morgon här på hotellet och ser ut som ”Smiley” när jag ser mig i spegeln. Mungiporna slutar uppe vid öronen någonstans och jag har till och med börjat sjunga i duschen.

Inte för att Sverige vinner. Utan för sättet de spelar på. Det är så osvenskt som det kan bli.

Full fart framåt i ett sagolikt tempo och man kan nästan höra ett sakta väsande av självförtroende som sprutar ur öronen på svenskarna.

Efter att ha följt elitserien under hela hösten är det nästan en befrielse att se svenskar spela offensivt och våga göra misstag.

Det är samtidigt charmen med juniorhockey. Men det är också ett bevis på Pär Mårts ledarfilosfi.

Många såg väl Pär Mårts som en tråkig, torr gammal tränare som inte hade något bättre att göra än att ta hand som Småkronorna när karriären var över.

Men sedan han tog över Småkronorna har han varit den största nydanaren i svensk hockey sedan Leif Boork hade sina korta glansdagar i början på 90-talet.

Mårts har gjort helt om i det gamla svenska ”tänket”, som Agne Bergwall brukar säga.

Inga dubbla hängslen och livrem

Nu är det inga svenska spelare som står i mössan i hand och har dubbla hängslen och livrem (som Leif Boork brukade säga) och väntar på motståndarnas misstag.

Därför är svenskarna knappa, men ändå klara favoriter inför gruppfinalen mot Ryssland.

Jag märker på mina kanadensiska kollegor att de börjar ta Småkronorna på allvar.

Att de ser Sverige som ett hot mot det guld som varit vikt för Kanada i fyra raka år nu.

Det som ska bli ett femte här på hemmaplan i Ottawa.

Kanada spelar också i stora, flotta Scotiabank Place inför nästan 20 000 åskådare i varenda match, medan svenskarna håller till i slitna gamla Civic Centre. Men jag tror det är bra.

Matchen mot Lettland kan man säga vad man vill om, men svenskarna slutade aldrig att forsa fram och tröttnade aldrig på att försöka göra fler mål.

Det är ett gott tecken.

Lettländarna kom knappt ur egen zon.

De fick iväg tio skott på mål på hela matchen, eller 3,3 skott i snitt per period.

Svenskarna sköt 61.

Nu klev också andra fram än den rutinerade förstakedjan med Oscar Möller och Mikael Backlund som stora affischnamn.

De gjorde inte ens mål, utan verkade mest ha siktat in sig på stolpar och ribbor.

Magnus Pääjärvi-Svensson klev fram med två mål och två assist och försökte sig till och med på en Zorrofint, då han tog upp pucken på bladet bakom det lettländska målet och försökte vinkla in den bakifrån.

Men då buade faktiskt stora delar av publiken.

Det tyckte siffrorna på resultattavlan räckte som förnedring.

Men det visar hur de svenska spelarna tänker numera.

De är inte i JVM för att överleva.

Det är här för att vinna – och bjuder gärna på några konstnummer längs vägen.