Thörnblad var värd ett guld

Mats Wennerholm: Alla led med Linus i går

SPORTBLADET

BARCELONA. Jag har aldrig varit med om en så tårfylld fjärdeplats, som då Linus Thörnblad haltade ut från Olympiastadion i Barcelona.

Det föll aldrig några tårar i det offentliga strålkastar­ljuset, men jag är ganska säker på att både Linus och förbundskapten Stefan Olsson grät när ingen såg på.

Han var värd ett guld den här kvällen.

Linus Thörnblad tackar för sig i EM.
Foto: bildbyrån
Linus Thörnblad tackar för sig i EM.

Alla led med Linus.

Denna skåning som fått leva med den playboy-stämpel han skaffade sig i början av karriären.

En höjdhoppets Zlatan Ibrahimovic.

Han hade ju den perfekta framgångssagan skriven redan från start. En 15-årig fotbollsspelare som lockades att prova på höjdhopp i en skoltävling och slog alla med häpnad i ett par vanliga gympadojor.

I sin första tävling hoppade han 1,90. I sin andra passerade han en av höjdhoppets drömgränser två meter.

Två och ett halvt år senare hade han hoppat 2,30.

Hamnade i skadeträsket

Inför EM i Göteborg 2006 visade han upp en brunbränd tvättbräda i Schwarzenegger-klass under träningslägret i franska Cannes.

Han blev fyra i Göteborg i en stenhård EM-final som slog den i Barcelona i går med flera klasser.

Då hoppade Linus 2,34 och missade pallen.

I går hade det räckt till EM-guld.

Som 22-åring tog han 2,38 inomhus i en våldsam duell mot Stefan Holm i inne-SM i Göteborg 2007.

Livet lekte.

Det rullade bara på som det ofta gör i unga år och det fanns inga hinder.

Sedan trampade han rakt ner i skadeträsket, denna friidrottens förbannelse som gör att Christian Olsson sitter hemma i Göteborg och att Susanna Kallur sitter i i Falun och följer EM på tv.

Linus har aldrig hoppat högre utomhus än han gjorde i Göteborg 2006.

Människa med ny attityd

Men han har lärt sig massor längs vägen.

I går var det bara sorg i hans ansikte – inga bortförklaringar.

Han visste själv att han kunde ha vunnit en tävling där han var i toppform både fysiskt och mentalt, men där han stoppades av en ny skada.

Men samtidigt var han en vinnare ändå.

En människa med en ny attityd.

En riktig idrottsman.

Jag har hört flera historier om hur han och kompisen Jesper Fritz höjt stämningen i den här svenska EM-truppen och det är en stämning som förmodligen varit väldigt svår att lyfta.

En lagspelare.

Det var också därför känslorna svallade efteråt. Både hos Linus och alla andra.

Annars var det en typisk svensk EM-kväll.

Elaka finländska kollegor frågade mig om svaret på gåtan ”vad är det som springer och springer och aldrig kommer i mål”.

En svensk medel- eller långdistanslöpare, svarade jag, ryckte på axlarna och lämnade dem med långa ansikten.

Gåtor är jag bra på. Men det är bara att erkänna: Mörkret sänkte sig bara ännu mer över svensk löpning i går.

Johan Wissman missade EM-finalen på 200 meter.

Och svensk medel- och långdistanslöpning fick byxorna neddragna ända ner till fotknölarna.

Käck bröt

Jag trodde botten var nådd efter onsdagens pinsamma uppvisning.

Nu klev Oscar Käck av i sitt försöksheat på 5?000 meter då han försökt dra i ett tempo han inte behärskade.

Sedan blev Johan Wallerstein tvärsist i nästa heat, då han fick kämpa för att inte bli varvad.

Han avslutade med en piruett över mållinjen och varför vet jag inte. Han kände väl att han ville dra upp stämningen lite, men jag stirrade bara på sluttiden 14.43,34.

Frågan är om han ens hamnat på pallen i damfinalen med den tiden.

Ni får kolla själva på söndag.

Jag tvivlar.

Phillips Idowu 17,81.

Gamlingen Marian Oprea sensationella 17,51.

Teddy Tamgho 17,45.

Christian Olsson gjorde nog rätt som inte åkte till EM.