Finlands enda VM-titel var tack vare en sak: De hade en svensk i båset

Mats Wennerholm om kvällens VM-final

1 av 2 | Foto: Foto: Scanpix
Duell i kväll I VM-finalen i kväll ställs en av Tre Kronors bäste spelare i turneringen, Patrik Berglund, mot finske storstjärnan Mikko Koivu.
SPORTBLADET

BRATISLAVA. Sverige mot Finland blir alltid en rysare.

Men nästan alltid med samma slut.

Sverige vinner.

De finska lejonen tappar klorna när det möter Tre Kronor.

I går morse kom en liten femårig svensk flicka fram till mig vid frukostbordet här på hotellet i Bratislava.

– Vet du hur de finska lejonen låter, frågade hon.

– Nej, svarade jag.

– Mjau, svarade hon kattlikt.

Det här är absolut sant och jag har vittnen på det, även om hennes föräldrar säkert kände igen mig och ville bjuda på den här historien.

Men det ligger mycket i det.

Finländarna kan ryta mot alla nationer, men när de ställs mot Sverige är det på något sätt som klorna dras in, rytandet tystnar och osäkerheten sprider sig.

Dåligt självförtroende helt enkelt.

Finland har alltid haft svårt när de möter Sverige. De blir handlingsförlamade.

Jag håller med min finländske kollega Jarkko – en hedersman – om att Finland var det överlägset bästa laget totalt sett i OS i Turin.

Förbannelsen inte lätt att skaka av sig

De krossade allt i sin väg på vägen fram till finalen mot Sverige och vann mot både Kanada (2–0) och Ryssland med 4–0 i semifinalen.

De hade inte förlorat en match på vägen fram till OS-finalen.

Ett lejon med vässade klor.

Men när det var dag för final så kom förvandlingen igen. Det blev ett mjau.

Den förbannelsen är inte lätt att skaka av sig.

När Finland tog sin enda mästerskaptstitel i Globen 1995 berodde det främst på en sak.

De hade en svensk som ansvarig i båset.

Han upphävde på något sätt storebrorskomplexet. Han fick Finland att ryta även mot Sverige.

Curre Lindström chockade Curre Lundmark med att spela helt annorlunda än de gjort tidigare i turneringen. Finland kom ut och spelade ”svenskt”. De väntade ut Tre Kronor, lät svenskarna göra misstagen och kontrade blixtsnabbt. De gav egentligen aldrig Sverige en chans i en match de vann med 4–1 och som aldrig ens var spännande.

Nu är jag ingen elak jäkel, utan tyckte att Finland förtjänade den segern. Med råge.

Roligaste segerfirandet

Jag har alltid tyckt att Finland spelat en roligare hockey än Sverige, en mer aggressiv och anfallsinriktad variant med starka kopplingar till den transatlantiska hockeyn.

Det finländska guldet var också speciellt av en annan anledning.

Jag fick nämligen ynnesten att flyga med i finländarnas specialchartrade Finnair-plan tillbaka till hyllningarna i Helsingfors efteråt.

Min gamle vän Curre Lindström erbjöd mig och fotografen Lasse Allard plats på planet och där satt vi med hela det finländska guldlaget, ett tv-team från YLE och ingenting mer. Två tredjedelar av planet var tomt.

Det är nog både det roligaste och vildaste segerfirande jag varit med om.

Efter två ärevarv runt Helsingfors med eskort av två jaktplan, så landade vi i ett segerrusigt Helsinki.

Det gick knappt att ta sig ut bland alla väntande finländare redan på flygplatsen i Vaanta (där för övrigt Teemu Selänne kommer ifrån).

Sedan korkades hela Helsingfors igen av hundratusentals firande finländare som korkade upp.

Och alla sjöng ”Den gliiider in...”, den svenska VM-låten som det var meningen att vi svenskar skulle sjungit på Sergels Torg.

Men på måndag tänker jag fira i Stockholm.

FAKTA

MATS WENNERHOLMS BÄSTA OCH SÄMSTA MINNEN MOT FINLAND

Bästa minnet

OS i Turin 2006. Jag gick till finalen med onda aningar, då Sverige blivit utklassade av Ryssland (0-5) och sedan förlorat ”läggmatchen” mot Slovakien med 0-3. På andra halvan hade finländarna gått rent genom turneringen. Det var fullproppade med självförtroende. Men Sverige var bäst när det gällde. Och den gyllene svenska hockeygenrationen med Sudden & Co fick sitt OS-guld fyra år efter fiaskot i Salt Lake City. Det var fullkomlig lycka.

Värsta minnet

OS i Nagano 1998. Sverige hade ett stjärnspäckat lag med Mats Sundin och Peter Forsberg i sina bästa år. Dessutom oerhörd prestige då det var första OS- turneringen där alla NHL-spelare deltog. Men Teemu Selänne förstörde showen med sina två mål i en match som slutade 2–1. Jag garanterar att svenskarna var mer bedrövade över den förlusten än de skulle vara i Salt Lake City fyra år senare. Inte ens Vitrysslands knallseger gjorde ondare.