Wennerholm: Meritlista som få – han förtjänade mer hyllningar

Åslin påminde mycket om Stefan Liv, som ofta hamnade i samma fack som tredjemålvakt i landslaget

1 av 14 | Foto: Göran Strandberg
Firar VM-silvret tillsammans med Pekka Lindmark, 1986.
SPORTBLADET

Peter Åslin har gått bort 49 år gammal.

Han lämnade oss alldeles för tidigt och fick aldrig de hyllningar han var värd efter sin fantastiska karriär som målvakt.

Ett JVM-guld, ett VM-guld, tre VM-silver, ett OS-brons och tre SM-guld.

En meritlista få svenska hockeyspelare kan skryta över.

Nu var inte Peter Åslin den som skröt och hans öde var att han nästan alltid var en bortglömd andre- eller tredjemålvakt i de stora turneringarna.

Pekka Lindmark, Rolf Ridderwall och Tommy Söderström snodde i tur och ordning jobbet som förstemålvakt.

Det var bara Peter Åslin som bestod och accepterade sin roll.

Men han var alltid beredd när chansen kom.

Jag var själv på plats vid VM i Moskva 1986 och det var där jag fick mitt starkaste minne av Peter Åslin.

Det var på den gamla tiden, då alla murar stod kvar, då öst var öst och väst var väst och ”Glasnost” ett okänt begrepp.

Mitt under VM-turneringen inträffade kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl och oroliga hockeyfruar och vänner ringde och ville veta hur alla mådde.

I Moskva var den händelsen censurerad på nyheterna, men som tur var tog de radioaktiva utsläppen en sydlig bana och Moskva påverkades aldrig.

Och Sovjet var fortfarande Sovjet.

Det var en tid då det stod CCCP på brösten och ingen rysk hockeyspelare någonsin släppts iväg till NHL.

Peter Åslin var tredjemålvakt i den turneringen och hade väl inte räknat med att få stå en enda match.

Så blev Pekka Lindmark överkörd och skadad mot Kanada i andra matchen i finalserien (i den första hade Anders ”Masken” Carlsson blivit historisk med sina två mål på nio sekunder och kvitterat till 4–4 mot Finland).

Trots Pekkas skada vann Sverige mot Kanada (6–5) och var plötsligt i en ren guldfinal mot hemmanationen Sovjet.

Var nära att knäcka Sovjet

Förbundskaptenen och ”nödlösningen” Curre Lindström förväntades kasta in andremålvakten Åke Lilljebjörn (jag har sett att Rolf Ridderwall fått rollen som andremålvakt i VM-turneringen 1986, bland annat av Wikipedia, men han var inte ens med i Moskva).

Så ställde sig Curre upp dagen innan matchen och sa:

Åslin står.

Jag och alla andra utsända kände att rullgardinen gick ner och undrade hur Curre kommit fram till det beslutet.

Men han ansåg att Åslin hade sett bäst ut på träningarna, vilket säger allt om hur seriöst han tog jobbet som tredjemålvakt. Där påminde han mycket om Stefan Liv, som ofta hamnade i samma fack i landslaget.

Alla trodde att det skulle bli en ren överkörning med Pekka borta.

Men Peter Åslin gjorde sitt livs match. Han var nära att ensam knäcka ryssarna.

Och då pratar vi om Larionov, Krutov och Makarov och en hel drös andra världsspelare.

Åslin höll Sverige kvar i matchen ända till tredje perioden, då ryssarna satte matchavgörande 3–2.

Jag har alltid tyckt att det är en av de bästa VM-turneringar Tre Kronor gjort, trots att det ”bara” blev VM-silver.

Men året innan hade Tre Kronor sitt sämsta VM på 37 år med Leif Boork i båset och ingen trodde på svenskarna.

Jag minns att Peter Åslin inte sa så mycket efteråt. Han var aldrig den som sa något i onödan. Och nöjd kunde han inte vara då Sverige förlorat matchen.

Inte värd stämpeln

Ett tråkigare minne är rullstolen i München 1993. Jag vill inte strö salt i såren, men jag tror att den händelsen gav ett ärr som aldrig läkte.

Åslin hade skadat sig och var borta från VM-turneringen, då han gick ut och dränkte sina sorger i Münchens nattliv. Kombinationen med värktabletter mot skadan blev

ingen bra mix och han fick ledas tillbaka till hotellet för att sedan köras med en rullstol upp på hotellrummet. Mest av den anledningen att det råkade stå en rullstol i foajén och att glada kamrater såg det transportmedlet som enklaste lösningen på problemet.

När allt upptäcktes brakade helvetet löst och Åslin blev uthängd på ett sätt som saknar motstycke i svensk idrottshistoria. Dock inte av den tidning ni läser just nu.

Dåvarande förbundskapten Curre Lundmark får också ta på sig en del av skulden. Han hängde ut Åslin totalt i eftersnacket.

Åslin var liksom inte värd den stämpeln, men det blev en händelse som förföljde honom resten av karriären.

Vi kan bara känna saknad

Jag träffade Åslin flera gånger efter karriären då han tränade ungdomslag i Stockholm och fortsatte sin gärning för hockeyn.

Små, iskalla ishallar och ett liv långt från strålkastarljuset.

Men han älskade sin hockey och lämnade den aldrig.

Och jag hoppas det finns någon form av hockey-himmel, även om jag inte är den troende typen.

Men Peter Åslin och Stefan Liv skulle nog ha en hel del att snacka om däruppe om den nu finns.

Vi andra kan bara känna saknad.