Wennerholm: Precis vad svensk friidrott behövde

SPORTBLADET

HELSINGFORS. Jag inledde EM i Helsingfors med att skriva om svensk friidrotts uppgång och fall.

Jag åker hem och inser att fallet är över.

Det här var ett mästerskap som födde morgondagens stjärnor.

Och Moa Hjelmer sprang rakt in i det svenska folkhemmet med sin naturbegåvning både som sprinter och människa.

Bilden av hennes madonnaliknande uppenbarelse när hon går över mållinjen som EM-vinnare här i Helsingfors är ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma.

Det var idrott i dess renaste form.

Moa gick rakt genom i rutan och blev en ny nationalidol.

Och när kraften verkade slut hittade hon ny i det blågula svenska havet i kurvan in mot upploppet.

Sedan gled hon ifrån allt och alla och sprang in på världstiden 51.13.

Hon kunde inte förklara vad som hänt, hur hon lagt upp loppet eller hur hon orkade.

Det bara hände.

Hon bara sprang.

Och jag satt än en gång och bara njöt av hennes naturliga löpsteg och flytande rytm. Det är som om hon svävar en bit ovanför banan.

– Wilma Rudolph, sa hennes tränare Rolle Bergman efteråt.

Ja, det finns ingen annan att jämföra med.

Något så simpelt som löpning kan ibland vara högsta konst.

Bara början för Hjelmer

Nu undrar ju alla vad som ska komma, för det här är en tjej som inte verkar ha några begränsningar och som tränar ungefär hälften så mycket som de tjejer som dominerar en av friidrottvärldens tuffaste sträckor.

En gren som vimlar av amerikanskor, jamaicanskor, afrikanskor och inte minst ryskor.

Och så en svensk mitt bland allihopa på världsbästalistan. Och det är bara början.

Förbundskapten Stefan Olsson lovade till och med att hon skulle vara en bra bit under 51 sekunder innan säsongen är över.

Och han brukar aldrig lova någonting.

Nej, vilken vecka det var här i Helsingfors. En generationsväxling där gamla hjältar som Kajsa Bergqvist och Susanna Kallur jobbade för Svt och fick stå och intervjua de som är på väg att ta över.

Tornéus har betydligt mer i sig

Till och med Michel Tornéus lyckades ta medalj i ett mästerskap och hans andra hopp i tävlingen hade gjort att jag kallat honom en svensk Bob Beamon.

Om han nu inte trampat över.

Det var i närheten av 8.50.

Nu har just övertrampshopp en förmåga att bli väldigt långa och Tornéus hade otillåtna +2.4 i ryggen i det hoppet.

Så jag ligger lågt.

Jag blir förvånad om Tornéus ens hoppar 8.50 någon gång i karriären.

Men han visade att han har betydligt mer i sig än de 8.17 han hoppade i går.

Jag kan nämna så många fler. Kämpen Jessica Samuelsson i sjukamp, en nyfödd Philip Nossmy på 110 häck, unge Kim Amb i spjut, släggkastaren Mattias Jons sensationella sjätteplats.

Det var som att se svenskar med all den sisu finländarna inte hade i detta mästerskap.

Nu var det här inte världens största mästerskap. Inte ens med EM-mått mätt. Många stora stjärnor saknades och speciellt på Moa Hjelmers 400 meter.

Men vad gör det?

Ingen vet vad Moa hittat för krafter om hon mött ännu tuffare motstånd.

Nej, det här var precis vad svensk friidrott behövde.

Nya ansikten, ny framtidstro.

Det finns hopp.