Wennerholm: Hon var störst någonsin redan för fem år sedan

SPORTBLADET

En av Sveriges mest fantastiska friidrottskarriärer är över.

Till sist var även Carolina Klüft själv tvungen att inse att OS var en omöjlig dröm.

Kroppen orkar inte längre.

Hon lyckades inte ens genomföra ett enda hopp i avgörande OS-testet i finska Kuortane.

Det gick inte att hoppa med det som sades vara känningar i en baksida, medan jag är övertygad om att det är stressfrakturen i smalbenet som fortfarande spökar.

Nåväl. Nu spelar det ingen större roll. Carolina Klüfts internationella karriär är definitivt över. Det blir inga fler EM, VM eller OS.

Sveriges mest framgångsrika friidrottskarriär tog slut redan i VM i Osaka 2007 med det fantastiska europarekordet i sjukamp på 7 032 poäng.

Jag var själv där i den ljumma natten och väntade på att Carro skulle bli klar med dopningkontrollen, då hon plötsligt kom utspringande och började hjula på gräsmattan på den väldiga och öde VM- stadion i Osaka.

Sedan la hon sig mitt på den väldiga gräsmattan och tittade mot stjärnorna. Det var det sista jag såg av den ”gamla” Carolina Klüft. Tjejen som gjorde vad som föll henne in och var lika överlägsen varje gång hon klev ut till en tävling.

Senare samma höst meddelade hon att hon fått nog av sin älskade sjukamp.

Hon orkade inte längre, hon var less och söndertränad och orkade inte med den träningsmängd som krävdes för att ta ytterligare ett OS-guld i Peking 2008.

Men redan då, för fem år sedan, toppade hon min lista över Sveriges bästa friidrottare genom tiderna.

Hon var redan störst.

Och jag tvivlar på att vi någonsin kommer att få se något liknande.

Men hon borde lagt av redan då – på toppen.

Samtidigt är det något av det svåraste beslut en idrottsman eller kvinna kan ta.

Nu kom det ett andra kapitel i sagan Klüft och det blev inte lika lyckligt.

Inför OS i Peking satsade hon både på tresteg och längd och det blev fiasko i båda grenarna.

Framförallt i tresteg, där hon och tränaren Agne Bergvall kraftigt hade överskattat potentialen.

Efter det blev det bara längdhopp.

Men den där gamla glädjen såg jag aldrig till i den nya karriären som längdhopperska.

Och hon hoppade aldrig längre än hon gjorde som sjukamperska då hon satte sitt personbästa i Europacupen i Tallinn 2004 med ett hopp på 6,97.

Nej, det var mest smärta och en kamp mot en kropp som redan var uttjänt av all den extrema träning som gjort henne till suverän världsetta i sjukamp och under några veckor även rankad som världens bästa friidrottskvinna alla kategorier.

I går i Kuortane var det bara smärtan som vann.