Wennerholm: Förbannelsen skördade nytt svenskt offer

Michel Tornéus deppar – marginalerna var inte på hans sida i går.
Foto: JIMMY WIXTRÖM
Michel Tornéus deppar – marginalerna var inte på hans sida i går.
SPORTBLADET

LONDON. Det susar fortfarande i öronen efter Storbritanniens största friidrottskväll i OS-historien.

Tre OS-guld inom loppet av 44 minuter.

Men själv känner jag mig lika tom som Michel Tornéus.

Närmare än så här kanske han aldrig kommer en OS-medalj.

Nej, det här var en dag när marginalerna inte var på Sveriges sida.

Först tusendelarna emot Lisa Nordén i triathlon som kostade ett OS-guld.

Och sedan en enda ynklig liten centimeter som kostade Michel Tornéus ett OS-brons. Ungefär samma marginal som gav Sara Algotsson ett OS- silver i stället för guldet i fälttävlan.

Men både Lisa och Sara fick var sitt OS-silver runt halsen och besvikelsen varade bara ett ögonblick.

Det gick inte hem tomhänta.

Michel Tornéus fick ingenting.

Det delas inte ut några medaljer för fjärdeplatser, hur nära det än varit.

Målet var medalj

Jag förstår Michel Tornéus bitterhet efteråt.

Det finns inget värre än att bli fyra i ett OS.

Så nära, men ändå så långt borta.

Och så tanken på att det var här och nu chansen fanns.

I ett startfält som aldrig varit jämnare och där han visste redan innan att han hade sitt livs chans att ta en medalj.

Han höll visserligen masken inför tävlingarna och sa att topp åtta var målet, men innerst inne var det bara medalj som gällde.

Det erkände han efteråt.

Ingen vet när han får en sådan chans igen.

Nästa OS är fyra år bort och på en annan kontinent i Rio de Janeiro.

Då kanske det har kommit fram någon ny ouppnåelig stjärna som hoppar 8,50 eller mer i varje tävling.

Så det här var en kväll då jag önskade att pripallen haft fyra platser i stället för tre.

Ja, vilken kontrasternas kväll det blev på Olympiastadion, där britternas galna guldfest bildade kuliss till Michel Tornéus sorgsna uttåg från arenan.

Han gick med nedböjt huvud mot utgången medan läktarna kokade av glädje efter Greg Rutherfords guld i längdtävlingen och där Mo Farah samtidigt var på väg mot ett till på 10 000 meter.

Då hade storfavoriten Jessica Ennis redan infriat alla förväntningar och vunnit sjukampen. Hela publiken stannade kvar en halvtimme efter tävlingarnas slut för att se när hon fick ta emot OS-guldet och 80 000 åskådare sjöng med i ”God Save The Queen”.

Ett helt magiskt ögonblick.

En ynka centimeter...

Men då hade Michel Tornéus redan lämnat Olympisastadion och var på väg hem till OS-byn igen, efter det mest intensiva längddrama jag varit med om sedan Carl Lewis och Mike Powells galna kväll vid VM i Tokyo 1991.

Den gången var det på en helt annan nivå och den enda längdtävling där två man hoppat över 8,90 och där Mike Powells segerhopp på 8,95 fortfarande är världs- rekord.

Men dramatiken var densamma.

Ovissheten och skiftningarna i nästan varje omgång, varje hopp.

Michel var ju ute ur tävlingen och på en tiondeplats inför tredje, då han var tvungen att hoppa minst 7,93 för att vara kvar i finalen.

Han svarade med 8,07 och visade att förloraren Michel Tornéus inte finns längre, han som misslyckades i mästerskapen.

Och så i fjärde omgången – 8,11 – och en silverplats.

Då kände jag att det här skulle bli Tornéus kväll, att killen från stockholmsför- orten Botkyrka som kämpat i så många år äntligen skulle få sin stora belöning.

Men i hoppet efteråt svarade amerikanen Will Claye med 8,12 och sven-sken var nere på bronsplatsen.

Och i den femte omgången hoppade australiensaren Mitchell Watt 8,13 och petade bort Michel Tornéus från prispallen med ytterligare en ynka centimeter.

Efter det tog han sig aldrig upp igen.

Den svenska OS-förbannelsen med marginaler emot sig fortsatte.

Den här kvällen skördade den sitt största offer.