Wennerholm: Gjorde ont i hjärtat att se Carros sista lopp

Och så en plötsligt attack framför pressfolket efteråt, då Carro visade att tävlingsinstinkten fortfarande finns kvar.

– Var är Mats Wennerholm – den fegisen.

Jo, jag valde att stanna hemma den här gången också.

Säsongen har varit lång med alla Diamond League, EM i Helsingfors och OS i London.

Och jag har inte varit på en Finnkamp på fem år, Carro.

Men tack ändå för att du saknade mig där på Ullevi.

Å andra sidan hade jag gärna varit där och sagt adjö till en fantastisk karriär, även om det gjorde det lite ont i hjärtat att se dig t­appa ett klart försprång och bli omsprungen av ­finländskan där på tredje sträckan.

Jo, jag följde dig framför tv:n och jag vet att jag tillhört dina – och din omgivnings – värsta kritiker på senare år.

Samtidigt är det en debatt jag inte vill ge mig in på en dag som denna.

Den kan vi ta över en lugn middag senare i höst, Carro, när du börjat plugga i Uppsala.

Jag bjuder.

Nej, en dag som den här vill jag nog helst minnas de lyckliga stunderna och de stora ögonblicken i din karriär.

Alla underbara försommardagar och mångkampsgalor i österrikiska Götzis, alla Europacuper i mångkampstokiga Tallin.

Alla VM, OS i Aten, de två EM-showerna i München 2002 och på ett Ullevi i Göteborg som var fullsatt 2006.

Alla segrar, alla guld, den uppslagna ­poängtabellen bredvid datorn där på pressläktarna.

Resultaten då sa allt

På den tiden du var bäst i världen och den främste förespråkaren för det här med mångkamp.

En gren många kritiker ansåg bara var för dem som inte var bra på någonting och därför var tvungna att göra allt på en gång.

Men du stod alltid på dig.

Sjukamp var världens bästa och roligaste gren.

Det syntes också.

Resultaten sa allt.

Nitton raka sjukamper mellan 2001 och 2007 utan att få stryk en enda gång.

Och så den som skulle bli den sista en het, kvalmig i natt i Osaka långt borta i Japan 2007.

Ett nytt VM-guld, ett nytt fantastiskt europarekord med 7 032 poäng och en ny överlägsen seger med 200 poäng ner till tvåan.

Jag och fotografen Andreas Bardell satt och väntade utanför dopningkontrollen där på stadion och klockan hade passerat midnatt, när du kom utrusande och började hjula över gräsmattan med den väldiga stadion som kuliss.

Sedan la du dig på mittpunkten och tittade på stjärnorna.

Ingen annan skulle få ­ för sig att göra något liknande.

I det ögonblicket syntes inte ett spår av något trötthet eller utbrändhet.

Det var ren glädje.

Men bara några månader senare skulle ­beskedet komma.

Att det var slut.

Över.

Att kroppen inte orkade mer och att det ­inte fanns någonting i världen som kunde rubba det beslutet.

Du var 24 år.

Och ända sedan dess har jag frågat mig hur det kunde sluta så illa.

Nej, nu är det gamla svenska friidrottsundret begravt i och med Carolina Klüft slutar.

Christian Olsson, Stefan Holm och Kajsa Bergqvist har också gått vidare i livet och det är väl egentligen bara Susanna Kallur som inte gett upp än av de gamla.

Men kommer hon tillbaka får hon nästan ses som en del av något nytt.

För det finns hopp.

Och det var symboliskt när EM-vinnaren Moa Hjelmer räddade lagsegern åt Klüft och de andra på sista sträckan på 4x400 meter.

Men det fanns andra som visade att det finns en framtid.

Tveksamt om Finnkampen överlever

Junioren Melker Svärd Jakobsson som ­persade i stav med 5‚48, Angelica Bengtsson som vann damernas stav i lördags, 17-åringen Sofi Flinck som vann damernas spjut och Kim Amb som höll på att spräcka en finsk trippel i spjut – den ­enda gren i Finnkampen som höll världsklass.

Men frågan efter helgens tävlingar är om Finnkampen har en framtid.

Kommer det inte fler än till ­Ullevi i helgen så finns en risk att den legendariska tävlingen kan vara på väg att försvinna.

Att bli ekonomiskt ohållbar.

Varningsklockorna ringer ­redan för fullt.

Läs Wennerholms kritiska blogginlägg från i juni!