Wennerholm: Ingen i Modo brinner som Foppa längre

Foto: Anna-Lena Bergqvist
SPORTBLADET

Mungiporna pekar nedåt och självkritiken är brutal.

”Värdelöst”, ”dålig match”, ”så här kan vi inte fortsätta”.

Jag tittar mig omkring och undrar om jag är i fel omklädningsrum.

Men namnskyltarna säger att det är rätt – det är segrarna Färjestad som ­sågar sig själva vid fotknölarna.

De har jag just slagit Modo med 2–1, ­leder med 3–0 i matcher, men vägrar att jubla över det som ändå var en seger.

Det är väl därför Färjestad är just ­Färjestad.

Vad Modo är just nu vet jag inte riktigt.

Inkorgen på datorn var full av arga mejl i natt för att jag tyckte att Modo saknade glöd i min snabbanalys på sportbladet.se direkt efter matchen.

Jo, jag såg att de tryckte på och gjorde vad de kunde för att vända de 1–2 det stod efter en dryg period.

Modo dominerade stort, men det har jag sett många lag som ligger under göra ­genom åren.

De tryckte på, de gjorde vad de tyckte att de kunde och gav aldrig upp jakten på en kvittering.

Problemet var att de inte vann.

Det är min point.

Hade de haft den rätta glöden hade de vunnit den här matchen. Hade de tagit striden framför Alexander Salak i Färjestads mål, vält några spelare och varit villiga att offra den där extra hörntanden, så hade jag stått i Modos omklädningsrum efter matchen i stället.

Men det var inte vad jag såg.

Och hade inte det gamla ordspråket ­redan funnits, hade jag nog skrivit att ­nära skjuter ingen hare.

Samtidigt har jag kanske alltför höga förväntningar när det gäller Modo och just glöd.

Den som symboliserar det i min ordbok är Peter Forsberg.

Det är förmodligen en orättvis jämförelse, men jag såg ingen som ens var i när­heten av att brinna på det sättet i Modo i går.

De försökte.

Men inte tillräckligt för att vända matchen.

Sedan kan man ju undra varför Färjestad slagit just Modo i nio raka matcher i grundserien och SM-slutspelet.

Och varför allt talar för att de gör det i en tionde på måndag.

Senast Modo vann hemma mot Färjestad var den 1 oktober 2011.

Det är v ä l d i g t länge sedan.

Färjestads kanadensiska back Chris Lee blev den förste försvarare att vinna värmlänningarnas interna poängliga i grundserien.

Och han var tia totalt i Elit­seriens poängliga med sina 41 poäng (12+29)

Nu toppar han hela SM-slutspelet ­poängliga med sex gjorda poäng (4+2) på tre matcher.

Ja, han toppar även skytteligan med de fyra mål han gjort.

Chris Lee startade i och för sig karriären som forward, men det är anmärkningsvärt att han fortsätter dominera som han gjort hela säsongen från sin backposition.

Och det är en märklig utveckling för en kille som spelade för Florida Everblades i farmarligornas farmaliga ECHL så sent som 27-åring.

ECHL som betraktas som NHL:s verkliga soptipp när en förhoppningsfull svensk talang hamnar där.

Han avancerade visserligen till AHL på senare år, men har aldrig varit i närheten av ett NHL-­kontrakt.

Men det är alltid kul att se en late bloomer och genombrottet för Chris Lee kom i tyska Adler Mannheim som 31-åring i fjol.

Färjestads smartaste värvning inför den här säsongen, även om det fanns de som trodde att han skulle floppa i slutspelet.

Chris Lees succé tillsammans med hans nordamerikanska kollegors framfart i Elitserien, gör att jag tror de kommer bli en invasion av transatalanter i till nästa säsong.

Svenska Ishockeyförbundet har ju beslutat att häva begränsningen av två icke EU-spelare per lag. Nästa säsong är det ­obegränsat.

Det kommer att märkas.

Det är nya spekulationer kring ­Färjestads målvakt Alexander Salak.

Igen.

Skadad eller inte?

I går kom han inte ut i omklädningsrummet efter matchen och målvaktstränaren Erik Granqvist förklarade att han fick ”behandling”.

Visst är det något lurt med det beskedet och Färjestad har ­ingen Christopher Nilstorp att kasta in som ersättare som de hade 2011, när Färjestad tog sitt senaste SM-guld.

Utan Salak blir inte Färjestad svenska mästare 2013.