Krönika

Wennerholm: Efter den här söndagen kan jag inte låta bli att undra hur stort mörkertalet är

SPORTBLADET

Den här söndagen skulle vara friidrottsfest och glädje.

En dag att hylla Irene Ekelunds guld i ungdoms-VM i Donetsk.

Men några timmar senare föll dopningbomberna en efter en.

Och förvandlade allt till en av friidrottens svartaste dagar någonsin.

Först amerikanen Tyson Gay och sedan Asafa Powell och Sherone Simpson från ­Jamaica.

Jag kände mig som en boxare som försökte resa mig efter första smällen (Gay), men bara fick ta emot nya.

Dessa förbannade fuskare.

Denna förbannade dubbelmoral.

Jag känner mig lika lurad varje gång.

Den här gången var det ingen småfisk som fastnade i nätet heller.

Det var tunga, etablerade storstjärnor.

Tyson Gay, världsetta på 100 meter och med tre VM-guld bakom sig.

Och så de båda jamai­canerna som varit världstoppen i ett decennium och varit med och tagit OS-guld i stafett 4x100 meter.

Tyson Gay får en miljonsmäll

Tyson Gay som jag såg vinna i Lausanne för en dryg vecka sedan, då han sprang in på världstiden 9.79, tätt följd av Asafa ­Powell på 9.88.

De var etta och tvåa i världen i år på 100 meter, men tiderna kommer att strykas när alla b-prover är analyserade.

Det blir också en miljonsmäll för Tyson Gay, som kommer att få lämna tillbaka alla prispengar han sprungit in sedan han blev dopningtestad utom tävling redan i maj.

Han tjänade 110 000 dollar – 750 000 kronor – bara på loppet i Lausanne.

Där satt han och berättade om sin väg tillbaka till världstoppen efter sina höftproblem och hur han tränade mindre och förståndigare.

Men inte ett ord om att det fanns mer givna förklaringar.

En designerdrog

Det som hedrar honom är att han erkände utan omsvep när han avslöjades och sa bara att han svikits av en vän han trodde han kunde lita på.

I klartext:

Han hade tagit något han visste var otillåtet, men som inte skulle ­synas i några dopningprover.

Precis som Balco-skandalen, där ett ­laboratorium tog fram en egen anabol steroid (THG) som inte skulle synas vid några tester. En ren designerdrog.

Och efter denna söndag kan jag inte låta bli att undra hur stort mörkertalet är.

Marion Jones hade dopat sig hela karriären utan att åka fast. Det var först när hon erkände i en federal domstol som sanningen kom fram.

Hur många fler fuskare finns det därute?

Vem kan man lita på?

Som det känns en sådan här dag är svaret naturligtvis självklart.

Ingen.

Absolut ingen.

Nu vet jag inte vad Tyson Gay haft i kroppen. I Asafa Powells och Sherone Simpsons fall handlar det om oxilofrine som är ett centralstimulerande medel och förbjudet vid tävling. Både Powell och Sherone Simpson uttalade sig i går och bedyrade att de inte hade en aning om hur det medlet hamnat i deras kroppar.

Men det spelar ingen roll. Varje aktiv har ansvar för vad han stoppar i sig, även om det inte kommer att handla om några längre avstängningar för deras del.

Samtidigt börjar Jamaicas lista över dopningfall att bli pinsamt lång.

I stort sett varenda stjärna har åkt fast och de senaste åren, däribland Yohan Blake, Shelly-Ann Fraser-Pryce och Veronica Campbell-Brown.

Men inte Usain Bolt. Jag kan inte låta bli att hoppas att han springer på ren talang och urkraft.

Och jo.

Jag litar faktiskt på våra svenska friidrottare.

Här finns en helt annan kultur, en annan moral och ett annat ansvar.

Sverige har skakats av sina dopningskandaler, men det är länge sedan nu och de kom under en annan tid.

Och om alla svenskar kan undvika att få i sig otillåten stimulantia, inte ens av misstag, så tycker jag att stjärnor som Asafa Powell och Sherone Simpson också borde kunna göra det.

Grattis ändå till Irene Ekelund som tog ett historiskt svenskt guld i ungdoms-VM i Dontesk.

Det första på en sprint­distans av en svensk någonsin i ett globalt mästerskap.