Vet inte om jag ska skratta eller gråta

SPORTBLADET

MONACO. Friidrotten har upplevt en av sina värsta v­eckor.

Tyson Gay och Asafa Powell chockade världen ­samma dag, dopade och borta från VM.

Det har gett Justin Gatlin och hans tränare ­Dennis Mitchell en plats på scenen.

Par i dopning som plötsligt blivit de stora ­vinnarna.

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta i Monaco i går, när Justin Gatlin plötsligt ersatte Tyson Gay som huvudnummer på presskonferensen inför galan här i kväll.

Hur tänkte man där?

Justin Gatlin har redan varit avstängd fyra år för att ha ertappats med för höga halter testosteron i kroppen och som återfallsförbrytare dömts till fyra års avstängning.

Det dubbla straffet mot normalt.

Och inte nog med det. Han tränas av gamle sprintern Dennis Mitchell som åkte dit 1998, även han med förhöjda halter av testosteron i kroppen.

Mitchell som var en trogen Sverigegäst, men mest blivit känd för sitt försök till förklaring av de förhöjda halterna av manligt könshormon. Att han druckit fem öl och sedan haft sex hela natten, innan dopningpolisen knackade på dagen efter.

Det här är ju två personer som inte ens skulle bjudas in till storgalor av den här typen. Men ödets ironi har gjort Justin Gatlin hetare än någonsin inför VM i Moskva. Han är nämligen den enda som har en mikroskopisk chans att utmana Usain Bolt på 100 meter.

Det enda lilla spänningsmoment som finns kvar.

Det blev bara pinsamt

Med Tyson Gay borta och Yohan Blake skadad är han ensam utmanare till Bolt. Speciellt som Gatlin slog jamaicanen i Roms Diamond League i början av juni.

Men jag tycker att det är nästan tragikomiskt att Gatlin får sitta och säga att han fortfarande tycker att förtroendet är orubbat för manlig sprint och att shit happens.

Typ.

Han viftar undan hela dopningproblematiken som det vore en struntsak.

Dessutom sker det här i ett lilleputtland som faktiskt är huvudsäte för Internationella friidrottsförbundet (IAAF). De borde ha satt ner foten och sagt nej till arrangörernas upplägg.

Det blev bara pinsamt efter den vecka vi just upplevt.

■ ■ ■

Det var inte det enda som var pinsamt.

USA:s Carmelita Jeter och Jamaicas Shelly-Ann Fraser-Pryce hade förbjudit alla frågor om senaste tidens dopningfalls när de satte sig på podiet.

Shelly-Ann som dessutom varit avstängd för dopning i sex månader redan.

När en brittisk journalist försökte vända på frågan och undrade hur stämningen var bland de som inte dopat sig  i det jamaicanska VM-laget, dunkade Jeter mikrofonen i bordet och reste sig och gick. Det var alltså amerikanskan som blev mest förbannad. Och den normalt så snälle Shelly-Ann Fraser-Pryce valde att följa efter och lämnade journalistuppbådet.

Där satt alla utan svar.

■ ■ ■

Nej, är det så här friidrotten ska behandla sina skandaler så är den ännu mer illa ute än den redan är.

Senare under kvällen sprang jag på IAAF:s ordförande Lamine Diack som berättade att han haft långa samtal med Tyson Gay om hur han skulle vara en förebild i kampen mot dopning. Diack tycker att det som hänt är fruktansvärt.

Men det räcker inte.

IAAF måste få en ordförande som är lika tuff som Wadas gamle chef Dick Pound. Någon som inte bara pratar utan som verkligen gör något.

Det var inte länge sedan IAAF sopade känsliga dopningsfall under mattan, men nu har de inte längre den makten.

Det är Wada som styr och de bryr sig inte om det är en superstjärna eller en medelmåtta som avslöjas. Alla åker dit.

Det är väl det enda som är p­ositivt.