Efter skandalerna – knattarna stal friidrottsshowen

SPORTBLADET

MONACO. Det här var en kväll då friidrotten tog tillbaka något av sin förlorade heder.

Det gällde bara att blunda när Justin Gatlin tog segern på 100 meter med sina 9,94.

Men det var knattarna Mo Farah och Renaud Lavillenie som stal showen.

I en tid där de flesta tror att alla friidrottare är dopade, så är jag helt övertygad om att britten Mo Farah och fransmannen Renaud Lavillenie är två hederliga friidrottare som drivs av andra medel än de som står på WADA:s lista över förbjudna preparat.

De två som blev Monaco-galans huvudattraktioner.

Jag hade gärna sluppit Justin Gatlin, som varit avstängd fyra år för dopning och som jag aldrig kommer lita på igen. I friidrottsbranschen gäller den gamla sanningen att en gång fuskare, alltid fuskare.

Han behövdes inte heller.

Det som tände publiken var Mo Farahs heroiska insats på 1 500 meter, där han var med och pressade fram ett av de bästa lopp på distansen som någonsin löpts.

Och så Renaud Lavillenies nattiné där han fick Monacos prins Albert att hoppa jämfota på läktaren, när han gjorde tre bra försök på 6,02.

Absolut högsta världsklass

Det här var säsongen klart bästa gala med massor av nya världsårsbästan. En fantastisk kväll i furstendömet och på den stadion som ska bli hemmaplan för ett av världens dyraste fotbollslag nästa säsong, där de numera ryska ägarna pumpat in motsvarande 1,1 miljarder kronor på spelarköp till AS Monaco.

Sådana pengar rör sig inte friidrotten med. Ändå är det en av världens populäraste sporter, som drar miljonpublik framför tv-apparaterna och står för allt det ursprungliga som all idrott handlar om.

Vem springer snabbast, vem hoppar högst, vem hoppar längst. Den enda sport som är riktigt mätbar i exakta tal. Därför kan jag säga att det här var absolut högsta världsklass.

Och vilken hjälte han är Mo Farah som kom till Monaco för att träna snabbhet inför VM i Moskva, där han ska dubblera på 5 000 och 10 000 meter.

Nu sprang han in på världens sjätte bästa tid någonsin. På 1 500 meter. En distans han nästan aldrig springer mer än då för att öva upp snabbheten. Nästan en sprintgren för en långdistanslöpare.

Det märkliga är att Mo Farah inte är i närheten av en sådan rankning genom tiderna på någon av specialdistanserna 5 000 eller 10 000 meter. Men det var där han tog dubbla OS-guld på hemmaplan i London och blev en historisk hjälte.

Lavillenie – en genomtrevlig hjälte

Nu tror jag inte det spelar någon stor roll i sammanhanget. Det är inte tider som gör Mo Farah stor. Det är hans sätt att tävla och viljan att vinna. Det gör honom till en typisk mästerskapslöpare där tiderna kommer i andra hand. Men går det tillräckligt fort är han den siste som ger sig.

■ ■ ■

Renaud Lavillenie är en annan hjälte.

Jag har sällan träffat en trevligare friidrottare. Vill man prata med honom, är det bara att stoppa honom i en hotellkorridor och ställa sina frågor.

Han ställer alltid upp, är alltid intresserad och svarar alltid eftertänksamt och klokt.

Långt från de många divor som finns i den här sporten som ibland har en förmåga att skapa enorma egon av ingenting.

Ett typexempel är amerikanskan Carmelita Jeter som reste sig och gick när det började ställas frågor om dopning på presskonferensen inför den här galan.

Här kan vi tala om katastrofal attityd och maximal skada för sporten man representerar.

■ ■ ■

Höjdhopperskan Brigetta Barrett är raka motsatsen. En 22-årig amerikanska som är född på självaste julafton. Det är kanske därför hon är som hon är.

Men hon är ett naturbarn som vann höjdtävlingen på 2,01 här i Monaco och en människa som sprider glädje var hon än uppträder.

Precis den typ som fri­idrotten behöver just nu mitt i allt gravallvar och solkiga dopningshistorier.