Wennerholm: Jag begriper inte hur Mårts har tänkt

Nyquist är 13:e eller 14:e forward för mig

SPORTBLADET

Gustaf Nyquist blir sist in i OS-truppen och jag begriper inte riktigt hur Pär Mårts och övriga landslagledningen har tänkt.

Jag är den förste att gratulera hallänningen,  men i min trupp tar han inte en plats i någon av de fyra kedjorna.

För frågan är inte hur bra han är just nu.

Frågan är vem han ska peta.

Gustaf Nyquist har gjort succé med Henrik Zetterberg i Detroit och de har en personkemi som uppenbarligen funkar.

Men det är en helt annan sak att spela OS-hockey i ett Tre Kronor där konkurrensen är mördande.

Ska Nyquist spela med Zäta i OS måste han peta bort Alexander Steen, som jag ser som en given tredje länk i en kedja med med Zäta och Nicklas Bäckström.

Steen som är bäste svenska spelaren i NHL just nu i mina ögon.

Nej, det gäller att inte hetsa upp sig över sista spelaren in i en OS-trupp som förmodligen är den bästa Sverige skickat till en OS-turnering.

Och varför har inte Mikael Backlund dykt upp i debatten? Han har varit ännu hetare än Nyquist senaste tiden i NHL och i sitt Calgary.

Men Backlund fanns inte ens med på Mårts reservlista.

Det visar bara vilket urval det finns att leka med.

Och när jag går igenom spelare för spelare, forward för forward, så har jag svårt att placera in Nyquist på någon annan plats än som trettonde eller fjortonde forward tillsammans med Skellefteås Jimmie Ericsson.

Ingen tydlig roll

Nyquist har ingen tydlig roll, ingen extrem spetskvalitet som exempelvis mitt val Patric Hörnqvist haft i ett svenskt power play.

Någon som kan stå framför mål, skymma målvakten, ta smällarna och stänka in en och annan retur.

Och precis som mästaren i grenen, Tomas Holmström, acceptera det jobbet och minimalt med istid.

Nej, det är inte lätt att vara svensk förbundskapten 2014 och ha lyxen att välja bland så många och så etablerade svenska stjärnor.

Det handlar om att lägga ett pussel, där alla bitar måste passa.

Kanada, USA och Ryssland har haft det problemet i många år. Svårigheten att välja bort i stället för att välja till och månader av analyserande av olika spelares fördelar och nackdelar. Men det här är första gången en svensk landslagsledning står inför samma utmaning. Att ha alla bitar i pusslet, men ändå ingen färdig lösning.

Han ska inte fixa guld

Inför alla tidigare OS hade den här debatten aldrig dykt upp.

Då fanns inte det här fantastiska urvalet av svenska toppspelare.

Ett bra exempel är när LA Kings-jätten Mattias Norström tvingades tacka nej inför OS i Turin och dåvarande förbundskaptenen Bengt-Åke Gustafsson fick ringa in frölundabacken Ronnie Sundin från ett träningsläger på Kanarieöarna.

Då hade vi inte samma spekulationer om vem han skulle spela med.

Inget ont om gamle Ronnie, som alltid tillhört mina favoriter, men han fick inte speciellt mycket istid i Turin. Däremot fick han ett OS-guld runt halsen då turneringen var över.

■ ■ ■

Så gjorde Pär Mårts rätt?

Det bästa är att ingen vet det än.

Inte ens han själv.

I den här typen av turneringar kommer facit när allt är över. Inte efter några euforiska förhandskonstruktioner eller tvärsäkra konstateranden om en spikrak väg till en OS-final, som jag själv (och 99 procent av alla andra) tog för givet i OS i Salt Lake City 2002. Den gången Vitryssland chockade Sverige och hockeyvärlden.

Nu handlar Gustaf Nyquist medverkan om mer kosmetiska förändringar.

Det är inte han som ska fixa ett nytt OS-guld till Sverige.

Även om det mycket väl kan sluta så.