Wennerholm: Bästa laget genom tiderna

SPORTBLADET

SKELLEFTEÅ. Är Skellefteå Sveriges bästa klubblag genom tiderna?

Ja, jag måste säga det.

Efter 8-1 mot Färjestad är det ­bara att kapitulera.

Det är alltid svårt att jämföra olika epoker, lag och spelstilar.

Men hockeyn har utvecklats enormt de senaste tio, femton åren och inget lag har varit i närheten av den fart, det passningstempo och den rörlighet som Skellefteå visar just nu.

Det skulle vara fjolårets Skellefteå i så fall, som bara förlorade en enda match på hela slutspelet.

Jag hör redan protester från Karlstad, där Färjestad bara förlorade sju matcher i grundserien 2001–02, satte nytt poängrekord med 118 poäng och sedan inte förlorade en ­enda match på vägen mot guld i slutspelet. Ett fantastiskt lag och kanske det mest överlägsna.

Men det laget skulle inte haft en chans mot dagens Skellefteå.

Eller Brynäs under storhetsepoken, eller de olika upplagor av Djurgården som dominerade i så många år. Men det var en annan tid, en annan typ av hockey.

Skellefteå spelar en modern totalhockey. De anfaller med fart och de försvarar sig med fart.

Det talades ju mycket om ­Färjestads starka defensiv inför den här final­serien, men Skellefteå har visat på enorma brister i värmlänningarnas spel i egen zon och det är västerbottningarna som haft den överlägset bästa defensiven i finalerna. Också. Inget lag vunnit så många finalmatcher i rad.

Största förlusten sedan 1975

Fyra raka mot Luleå i fjol och nu tre mot Färjestad. Sju raka finalmatcher och totalt 28-6 i mål. Mindre än ett ­insläppt mål per match i snitt (0.86) och fyra framåt. Det är bara att hissa vit flagg inför ett sådant facit.

– Man skäms, sa Rickard Wallin ­efter 1–8 i går.

Jag förstår honom.

Han var med och slog Skellefteå i SM-finalen för bara tre år sedan och nu var han med och skrev historia. Den största förlusten i en SM-final sedan dåvarande elitserien startade 1975-76. Och den näst största någonsin sedan Djurgården slog Hammarby med 11–2 i SM-finalen 1955.

Det är 59 år sedan.

Nu föll han och Färjestad inför knappt hundra fans som suttit och skumpat de hundra milen i buss upp till Skellefteå för att se denna match som slutade med en historisk påsksmäll.

Man måste beundra den typen av lojalitet. Speciellt som de stod kvar på läktaren och sjöng ”vi ska åka buss i hundra mil” långt efter slutsignalen. De skulle ju hem också. Samma väg.

Förra matchen fick målvakten Fredrik Pettersson-Wentzel en hel del kritik och blev utbytt i slutet av matchen.

Nu blev han ersatt redan efter 20 minuter och 1–3. Men ersättaren Pekka Tuokkola släppte in fem på de två perioder han fick stå.

Och i gårdagens match går det att lyfta fram två individuella misstag på offensiv blå, där backarna Ville Lajunen och Linus Fröberg blev av med pucken på ungefär samma ställe. Det betydde 1–1 respektive 1–3, som var två väldigt viktiga mål där i första perioden, då Färjestad ändå var med i matchen.

Nu handlar det om heder

Men samtidigt finns det inget lag som kan stressa en motståndare som Skellefteå. Motståndarna får inte en lugn stund och varje liten miss straffas maximalt.

Färjestad kommer naturligtvis komma ut laddade till tänderna till fjärde matchen på måndag.

Det handlar lite om heder nu och att avsluta snyggt. I min bok är det att förlora med uddamålet som det sett ut i de här tre första finalmatcherna.

Jag tror inte Skellefteå kommer att lägga sig för att kunna avgöra på hemmaplan på onsdag.

De som säger så känner inte Skellefteå och har ingen aning om vad de står för. Det finns inte på kartan.

Samtidigt gäller det att ta allt med jämnmod också. Skellefteå var några av de största favoriterna någonsin inför den här SM-finalen.

De har egentligen bara gått som alla förväntade sig från början, även om siffrorna dragit iväg mer än någon kunde tro.

Det är som sagt bara att kapitulera och njuta av en fantastisk hockey och ett fantastiskt hockeylag.

Det är inte ofta man bjuds på en sådan slutspelsshow.

Även om det bara är ett lag som dansar.