Wennerholm: Hopp för svensk friidrott

SPORTBLADET

Jag var lite orolig över hur svensk friidrott mådde inför den här säsongen.

Nu vet jag.

Jo, tack, det finns hopp om livet.

I Sollentuna fick jag se Angelica Bengtsson göra en suverän comeback och en gammal ungdomsstjärna tokskrälla på 1500 meter.

Ja, Johan Rogestedts 3:36.58 kom nästan som en chock i kvällningen när publiken redan börjat gå hem. Och strax bakom honom kom en annan svensk, Jonas Leandersson, farande och klockades för 3:36.92.

Ingen svensk har sprungit snabbare sedan Johnny Kroon satte svenskt rekord i Oslo för 31 år sedan. Kroons 3:36.49 står sig än, men jag undrar om det överlever sommaren.

Löpning är speciellt och 800 och 1500 meter har fött några av friidrottens största hjältar genom historien.

Johan Rogestedt visade vilken talang och vinnarskalle han är när han spurtade ner världens bästa kenyaner i sin åldersgrupp vid ungdoms-VM i italienska Brixen 2009. Det var på 800 meter och det väckte en dröm om en ny svensk löparstjärna.

Han var bara 16 år den gången.

De har det betydligt jobbigare

Nu är han 23 och precis som många andra svenska ungdomsstjärnor blev det många uppförsbackar och framförallt många skador innan han blev het igen sju år senare.

Det där är ett oroande mönster som går igen.

Friidrottsförbundet har varit medvetna om mönstret och satsat mer på sin medicinska uppföljning, men det verkar inte ha hjälpt.

För samtidigt med höjdpunkterna på Sollentunas GP fanns där två andra stortalanger som har det betydligt jobbigare just nu.

Som sprinttalangen Irene Ekelund, som redan nästan gett upp tanken på sommarens mästerskap. Irene fick precis som Rogestedt ett gigantiskt genombrott som 16-åring, då hon vann ungdoms-VM på supertiden 22.92 på 200 meter.

Nu är hon nitton och i Sollentuna stannade klockan på 23.74 när hon sprang i mål på stumnande ben. Tre år har gått och hon har ännu inte slagit den där supertiden hon gjorde som 16-åring.

I Irenes fall handlar det också om skador, en baksida som gick sönder och kostade massor av tid och rehab.

Och när jag anlände till Sollentunavallen mötte jag Andreas Almgren. På kryckor.

Han fick sitt stora genombrott just där för två år sedan, då han som nittonåring satte nytt svenskt juniorrekord med 1:46.99.

Nu är han nyopererad i foten efter att en stressfraktur gett vika i årets andra lopp.

Säsongen var slut redan innan den börjat och först i höst kan han börja springa så smått igen.

Angelica Bengtsson kan också räknas till den kategorin. Också en ungdomsstjärna som sjutton år gammal hoppade 4.63 i Globen 2011 och satte sitt tredje raka juniorvärldsrekord.

Kapacitet för OS-final

Det dröjde till förra året innan hon hoppade högre efter flera allvarliga skador.

Det senaste var en efterhängsen handskada och i Sollentuna var det första gången på länge jag hörde henne säga att hon inte hade ont någonstans.

Jag hoppas verkligen att det håller i sig, för Angelica har kapacitet att ta sig till en OS-final i Rio och inget vore större för just henne, då mamma Elizete är född och uppväxt i just Brasilien.

Angelica imponerade med sina 4.61 och fina försök på nya svenska rekordhöjden 4.71.

Speciellt som de hoppen kom efter en katastrofstart med två raka rivningar på ingångshöjden 4.21.

Men det här med skadade ungdomsstjärnor är ett mönster som går igen i svensk friidrott.

De som klarar sig bäst verkar vara de som slipper den pressen och utvecklas över tid.

Då tänker jag närmast på sådana som Stefan Holm och Kajsa Bergqvist.

Late bloomers.

Ta bara Sofie Skoog som vann damernas höjdtävling på 1.89. Hon har inte gjort några superhöjder än den här säsongen, men är ändå Sveriges bästa höjdhopperska just nu.

Hon slog igenom i fjol - som 25-åring.