Vi är bättre i allt – i natt tar Sverige guld

Det är något som har hänt i svensk juniorhockey och det har jag skrivit om i flera år nu.

Sverige har utbildat spelare med en helt ny karaktär, attityd och vinnarinstinkt.

Här är det inte längre några som åker och gömmer sig bakom andra, eller nöjer sig med att sitta på bänken.

Det ska vi tacka Tommy Boustedt och Torgny Bendelin för, de två som sjösatte de så kallade Russinlägren, där man samlade Sveriges mest talangfulla spelarna på Bosön varje år.

Det har skapat en svensk generation som lärt sig att tänka som vinnare.

Ett exempel:

Djurgårdens forwards Jacob Josefsson och Skellefteås back Tim Erixon delade rum och blev magsjuka i början av turneringen.

Det kostade dem deras platser i startuppställningen.

Har gett vinnarmentalitet

Mattias Tedenby och Viktor Ekbom kom in och snodde varsin ordinarie plats.

På den vägen är det.

Det kan låta väldigt brutalt, men så är det på den här nivån.

Det är ingen pojkhockey längre.

Inga färgfemmor.

Men det har gett Sverige en vinnarmentalitet som till och mer slår Kanadas.

När jag stod och lyssnade på de svenska och kanadensiska spelarna i mixade zonen i går var det svenskarna som lät som kanadensare.

Inte på något kaxigt sätt.

Bara naturligt självsäkert.

Stjärnan John Tavares och alla andra i Kanadas trupp låter som drivna diplomater i förhandssnacket, även om 65-årige coachen Pat Quinn kallar dem för ”kids” – ungar.

Men de är så välutbildade och mediatränade att de bara öser beröm över sina svenska motståndare.

Men det är framför tv-kameror och mikrofoner vid sidan av isen.

P å isen låter de helt annorlunda.

Där är det samma snack som alltid.

Psykningar, hot, slag under bältet.

Men alla professionella hockeyspelare i Nordamerika har lärt av läxan Sean Avery.

Det du säger på isen stannar på isen.

Avery blev avstängd när han sa vad han brukar säga till motstånarna, men inför en rullande tv-kamerorna.

Det kostade honom även jobbet i Dallas Stars.

Här talar vi dubbelmoral.

Vart jag vill komma är att allt kanadensiskt trash-talk inte biter på svenskar längre.

Inte ens våra juniorer.

Kanada överlever inte en gång till

Vad är det då som talar för Sverige i natt?

Jo, en bättre målvakt, bättre form, bättre spel, bättre självförtroende, bättre defensiv, större hunger och att de två huvuddomarna i JVM-finalen kommer från Ryssland och Schweiz.

Ingen amerikan den här gången.

Och ett bättre LAG.

Det som talar för Kanada är 20 000 galna kanadensare i ryggen på läktarna i Scotiabank Place och den flax de haft hittills i turneringen.

Ja, inte bara flax. I matchen mot USA startade inte matchuret i andra perioden och en utvisad kanadensare kom in på isen åtta sekunder för tidigt.

Då gjorde Kanada 4–3.

Det har man bara ryckt på axlarna åt här i Kanada.

Sånt som händer, ungefär.

I alla andra länder hade det varit en stor funktionärsskandal.

Och i semin mot ryssarna hade Kanada maximal tur då pucken letade sig fram till Jordan Eberle fem sekunder före slutsignalen.

Kanada har överlevt två matcher, där de egentligen borde fått stryk.

Det blir inte en tredje.