Keeganhysterin känns verklighetsfrämmande

SPORTBLADET

LONDON. Så lätt att raljera nu, så lätt att göra sig lustig över King Keegans comeback, så lätt att håna snacket om underhållande fotboll:

Newcastle-Bolton 0–0.

Jag säger bara att jag inte fattar den här grejen.

Jo, jag begriper ju att Newcastles fans är svältfödda på framgång och rolig fotboll, att de är många, passionerade och lojala, att klubben är stor och rik på både historia och pengar, att alla som följer dem alltid tänker... i år då, nu är det vår tur, nu ska det ske!

Newcaste United är på så vis precis som ishockeyns Toronto Maple Leafs.

Men det finns nåt annat här som jag försöker förstå.

När Kevin Keegan gjorde entré i går exploderade hela St James Park, 52 000 hyllade honom som om det vore nåt religiöst med i bilden, och många hade kungakronor av papp med texten ”The Return of The King”.

Det var ett helt fantastiskt mottagande.

Nåt annnat än bara fotboll

Det var längtan, drömmar, illusioner om nåt storslaget i vardande. Det var ett intressant skådespel, så surrealistiskt att jag började tro att det här handlar om annat än bara fotboll.

Jag såg mötet med Bolton på storbild på en sportbar.

Mannen bredvid mig hade långt hår och skägg och var från Newcastle. Han var i min ålder fast något fulare, faktiskt. Han såg ut som Buffalo Bill med mässlingen. Han hamnade i extas när han såg Keegan, hoppade jämfota och skrek sen i mitt öra:

– Vad tror du? 4–2? 5–2? Åh, gosse, nu blir det show!

– Jag tror det blir 0–0, sa jag.

Tyst till slutsignalen

Det VAR verkligen mitt tips, men det var ju osmart att säga det. Nu var det motsättningar på gång.

– 0–0? Är du dum i huvudet?

– Jag säger bara vad jag tror. Det är inte bara att gå ut och göra en massa mål på beställning. Bolton kommer att försvara sig med nio man. Det blir ingen underhållning.

Då började Newcastle-mannen bli förbannad på riktigt.

– Vad fan vet du om fotboll, sa han.

– Några matcher har jag väl sett, sa jag.

– Snacka inte, för några år sen skrev jag fotbollsartiklar i en dagstidning, sa han.

– Imponerande, sa jag.

Sen var det i stort sett tyst tills slutsignalen hade gått och Newcastle knappt haft en målchans. Storbilden visade fansen i Toon Army lämna arenan med besvikna blickar och regnvåta kungakronor hängande på sniskan. S

– Du bor här i London, va?

– Ja, sa jag.

– Typiskt. Ni ska alltid vara stöddiga och se ner på oss, sa han och gick.

Jaha. Det kanske är så enkelt. Den där gamla motsättningen mellan landsorten och storstaden, ungefär som när man var på hockey i Luleå för en del år sen och folk sa:

– Ni därnere förstår inte oss häruppe.

Det är ett idiotiskt resonemang eftersom vi alla har samma intelligens, språk och tankar om livet.

Vad är det vi inte skulle förstå?

”Vi är speciella”

Jag blev alltså förstummad när Kevin Keegan höll presskonferens i fredags och spillde färskt vatten på gamla fördomar:

– Folk utanför kan aldrig förstå oss här i Newcastle, sa han. Vi är speciella.

– Här går folk på fotboll för att få underhållning. Ungefär som ni därnere (London, alltså) går på teater.

Nu kan jag ju tänka mig att de flesta arsenalfansen går och ser sin Shakespeare på Emirates Stadium och att Chelseas supportrar hellre väljer Stamford Bridge än ”Lejonkungen” i West End.

Jag kan också tänka mig att Liverpools, Sunderlands, West Hams och en massa andra lags fans är lika lojala och besatta av sina lag, lika sugna på framgång, utan att därför framställa sig själva som ”speciella”, nästan mobbade.

Hysterin är verklighetsfrämmande

Man måste kanske ha växt upp i det här landet för att förstå vilka gamla komplex som finns med i bilden. Min enkla åsikt, utifrån, är ändå att Newcastle United borde bedömas efter samma skala som alla andra lag, hur vacker den stan än är och hur charmig Kevin Keegan än må vara.

Klubben har skött sina affärer uselt under senare år, både när det gäller val av managers och köp av spelare, så jag känner inget medlidande med ”dem däruppe”. Hysterin kring Keegan är verklighetsfrämmande, men den lägger sig möjligen efter de två raka möten med Arsenal som väntar.

Tre luriga bortamatcher för topplagen, men alla vann ändå och släppte inte in ett enda mål.

Adebayor var grym igen när Arsenal vann ett nytt derby (3–0 mot Fulham), Rooney och Ronaldo slog till mot ett tappert Reading (2–0) och Chelsea avgjorde sent (1–0) mot ett Birmingham som får dåligt betalt för bra spel.

För övrigt anser jag att Sebastian Larsson, Birmingham, måste vara med i den svenska startelvan i EM i sommar.