En älskad skitstövel

Tragiskt ensam – var är Gascoignes alla vänner nu?

1 av 4 | Foto: AP
SPORTBLADET

BIRMINGHAM. När Paul Gascoigne skulle förklara varför allting gått åt helvete rullade han ut två meter brunt papper och skrev med färgkritor:

Öl.

Vin.

Vodka.

Kokain.

Morfin.

Paranoia.

Ångest.

Det där hände i samband med att han medverkade till en bok, ”Being Gazza”, där han kapitulerade inför sin egen bedrövelse och la hela kortleken på bordet.

När han sen fick den nytryckta boken i sin hand och läste om allt – om spriten, knarket, sveket mot barnen, misshandeln av hustrun, om dumheterna och de plumpa skämten, om raparna och brakskitarna rakt in i tv-kamerorna, om hela den extremt komplexa person som var fotbollsidolen Paul Gascoigne – bröt han ihop, stängde in sig på ett rum och grät i tre dygn.

Kom han ut som en bättre människa?

Naturligtvis inte. Så lätt går det inte.

Det har skrivits många nya tragiska kapitel i historien om Gazza sen dess.

Försök till come back som spelare på de mest underliga platser i världen, försök till en karriär som manager (det varade i 39 dar innan han sparkades för fylla), flera försök till tillnyktring på dyr specialklinik i Arizona, försök till ett annat slags leverne.

Han har inte klarat det, han har bara blivit sämre.

Papegojorna: ”Fuck you”

I torsdags fördes han i polisbil till tvångsvård på psykiatrisk klinik i Newcastle.

Han var ensam.

Media gör förstås en stor sak av detaljerna kring Gazzas mentala kollaps på hotellet i Newcastle:

Han öppnade hotelldörren naken. Han satte i gång brandlarmet. Han beställde upp rå lever till rummet. Han hade tre batteridrivna papegojor som sa ”fuck you” när han tryckte på en knapp. Han spelade tv-spel hela dagarna. Han drack whisky och tog droger.

Knäppt? Konstigt?

Visst.

Men jag ska säga vad som är ännu jävligare:

Han var, som sagt, ensam.

Denne trasige man, nyligen höftopererad, satt på ett hotellrum i Gateshead utanför Newcastle när polisen omhändertog honom.

Han satt och söp ensam på ett rum i de kvarter där han föddes för 40 år sen. En längtan tillbaka till värme och trygghet, kanske.

Var var alla de gamla vännerna? Alla de som flockades kring honom när han bläddrade med sedelbuntar tjocka som tegelstenar och bjöd polarna på dyra resor och flotta middagar? Agenterna som fjäskade? Var var alla fotbollsstjärnor som talar så gott om Gazza i tidningarna nu, nu när han ”blivit galen?”

Take a look at me now...tungt

Är det bara jag som ser det tragiska i detta?

Jag menar inte att en före detta fotbollsidol förtjänar mer sympati än nån annan missbrukare och hustrumisshandlare. En skitstövel är alltid en skitstövel.

Men här sitter alltså en sjuk Paul Gascoigne, hela Englands hjälte under en stor del av 90-talet, och pratar med leksakspapegojor på ett rum i sin hemstad och försöker supa ihjäl sig och är – ensam.

Engelsk tv visade en fantastisk dokumentär om Gazza för ett par år sen, då ett reportageteam följde hans come back-försök i Kina.

Han kände sig övergiven redan då. Allt blev fel. Han söp sig full på planet dit och var sen ett nervvrak under resten av tiden.

I en fantastisk scen från filmen kan man se Gazza smyga ner i den stängda baren i hotellets källare. Han får syn på en karaokemaskin, startar den, väljer låt, greppar mikrofonen och ställer sig på scenen.

Sen sjunger han ledmotivet från filmen ”Mot alla odds”, ni vet den där med Phil Collins, och när han snyftar fram orden ”...and take a look at me now” rinner tårarna på honom.

Han var väldigt ensam, som vanligt.

Take a look at me now...tungt.

Jag hade aldrig gillat Gazza innan dess. Men jag kände då, och känner nu, att man faktiskt kan tycka mycket bra om en skitstövel också. Om man bara försöker förstå.