Alla hatar varann, mer än någonsin

Wennman: Alla hatar varann, mer än någonsin

Foto: FOTO: AP
SPORTBLADET

LONDON. Dagen började som vanligt:

– Good morning, sir.

– Morning.

– How are you today?

– Terrible, thank you.

– Good.

Kassörskan på Sainsbury´s befinner sig i sin egen lilla värld och när hon robotmässigt frågar hur folk mår lyssnar hon aldrig på svaret.

Jag försökte skämta en gång och sa att jag mådde förskräckligt, bara för att se om hon reagerade, men hon lyfte inte ett ögonbryn.

– Så bra då, sa hon.

Nu är det samma sak varje dag. Terrible, säger jag. Good, säger hon. Och ändå är det inget fel på hennes engelska.

Det kan tyckas långsökt att jämföra denna kassörska med klimatet i engelsk fotboll, men det är ju så det är:

Alla är så upptagna av sitt. Ingen lyssnar på andras problem. Alla skiter egentligen i hur de andra mår. Allt är kallt och robotmässigt.

– Och hur mår herr tränaren idag?

– Fick sparken i går.

– GOOD!

Pling i kassaapparaten, tack och adjö.

Jag vet inte om jag inbillar mig, men har det nånsin varit så mycket cynism, kyla, egoism och ren dumhet i fotbollen som nu?

Vansinnigt tempo – i nio månader

Har det nånsin varit så mycket ”den enes död, den andres bröd?”

Mitt skrivbord är belamrat med högar av feta matchprogram, det ligger biljetter och presspass i en enda röra, jag har rest runt i England i ett rätt vansinnigt tempo i nio månader och sett både fantastisk och rätt medioker fotboll – och när jag försöker summera alltihop dyker det upp bilder av sparkade tränare (så många att jag tappat räkningen), av klubbägare som inte verkar begripa nånting om spelet fotboll, av fans som går protestmarscher, av påhopp på domare, av bortskämda spelarmiljonärer som spyr och pissar på nattklubbsgolven, av fuskare och filmare, managers som inte gör annat än att fabricera konspirationsteorier, av managers som blir utsatta för polisrazzior i gryningen, av managers som ständigt försöker påverka domarna, av managers som uppträder som gentlemen och får sparken i alla fall.

Det är inga snygga bilder. Jag är ledsen att jag påminner er om dem. Det hade varit enklare och roligare att skriva en hyllning till den strålande fotboll som framför allt de fyra stora, Manchester United, Chelsea, Arsenal och Liverpool bjudit på emellanåt, inte minst i Champions League. Det hade varit tacksammare att besjunga såna som Cristiano Ronaldo och Fernando Torres och beskriva en del snygga mål.

Drar sig inte för att ljuga

Men det känns alltså som om det här är spelåret då de sista spåren av humor och värme inom fotbollen försvann. Då pengar och kallhamrad business slutligen tog över. Alla hatar varann, mer än nånsin. Alla hoppas att det ska gå åt helvete för dom andra.

– How are you?

– Terrible.

– Good!

Å andra sidan är det kanske bara vi sportjournalister som saknar ”passion”. Det nya inneordet, ni vet. Vi kanske är korkade som försöker hålla distans. Vi kanske borde stå upp och jubla oftare i lustiga hattar. Och hata lite mer.

Eftersom det tydligen måste vara krig och missämja på alla fronter när det gäller fotboll gör de svenska fans som skriver bloggar och krönikor på nätet allt för att skapa konflikter med oss i tidningarna. De drar sig inte ens för att ljuga, sprida rykten och ren illvilja i ”passionens” namn. Vad vill de ha? Respekt? Okej, hur vore det att visa lite respekt för journalister som skrev fotboll innan de själva ens var födda?

Dom där grabbarna får se upp nu innan de hamnar i en SF-film med namnet ”I Hjärndöda Poeters Sällskap”.

Lägg av med dumheterna.

United tar guldet

Inför dagens rafflande avslutning i ligan (om det nu blir så rafflande, jag tror United avgör snabbt) säger Chelseas Avram Grant:

– Ligan borde inte få avgöras på målskillnad. Har lagen samma poäng borde de mötas i en ren guldfinal.

Jaha, ja. Det var kanske lite sent påkommet, det. Dessutom måste det väl vara nån vits med att göra många mål och släppa in få?

Och Sir Alex vore inte Sir Alex om han inte kom med ett utspel i sista stund. Nu hytter han med fingret åt Chelseas mot­ståndare Bolton:

– Alla håller ögonen på Wigan i deras match mot oss. De har förberett sig noga. Men Bolton har varit ute och firat sitt nya kontrakt sen i måndags. Är det så man laddar inför en sista, avgörande omgång?

Två lag ur trion Birmingham, Reading och Fulham åker ur idag, det blir en rysare i andra änden av tabellen.

Mitt tips idag:

United tar guldet, Reading klarar sig kvar.

FAKTA

Wennman om årets Premier League-säsong:

ÅRETS SVENSK:

Säga vad man vill om Svennis, men vad han än gör – succé, fiasko eller nånting mitt emellan – så skapar han rubriker. Han lär väl lämna England nu, men Man City kommer att sakna honom och så kommer också engelsk media att göra. Han har fått ett lyft. Han har återfått sin fotbollsheder. The man is back in business.

ÅRETS LARSSON:

Stora krav på alla som heter Larsson och spelar fotboll på den här ön. Birmingham-Bissen har svarat upp mot dem. Han kan åka ur med sitt lag idag, men vi kan vara rätt säkra på att Sebastian skjuter några snygga frisparkar i Premier League i höst också.

ÅRETS ÅH:

Det fanns de som trodde att Fernando Torres skulle få det svårt i England. Däribland den förträfflige Niva, till exempel. Torres har gjort 23 ligamål, inget på straff. Han är en hjälte. Det är Niva också – i vanliga fall.

ÅRETS ÖH:

Som i öhverskattad och öhverbetald.

ÅRETS SVETTIGASTE:

Sjukvårdaren i West Ham. Halva laget på kryckor hela säsongen. Man kan fundera på om det bara är otur.

ÅRETS KALSONGER:

David Beckham gjorde entré på marknaden och genast började kulorna rulla. I skrevande stund är Armani populärare än Calvin Klein.

ÅRETS THAILÄNDARE:

Plötsligt dök det upp en ny thailändare, med fru, på Manchester Citys hedersläktare. Han stod ju på gästlistan och ingen ville stöta sig med regimen Shinawatra, så...visst, eftersom han propsade på första raden så fick det vill bli så. Gamla City-höjdare som förre ordföranden John Wardle och sekreteraren Bernard Halford fick lämna sina vanliga platser och flytta bakåt.

Och så har det förblivit. Ingen hade en aning om vilka thailändarna i vip-stolarna på första bänk var förrän det visade sig att de jobbade på thairestaurangen The Royal Orchid i Manchester.

Börjar likna privat, thailändsk lekstuga i City.

ÅRETS PAPEGOJA:

Hård fight mellan leksaksgojorna som Paul Gascoigne bar under armen, de som sa ”fuck off” när han tryckte på dem, och Newcastles Kevin Keegan.

ÅRETS HÖK:

Liverpools amerikanske ägare Tom Hicks. Vilken cirkus det har varit.

ÅRETS SKATA:

Den kvinnliga pressofficeren i en av ligaklubbarna...jag kan tyvärr inte skriva hennes namn. Då blir jag avstängd på livstid och upphängd i ett ömtåligt skinnparti på ett torg i norra England. Så elak, så falsk, så lat...och så ljuv och underbar när hennes chef kommer in i rummet.

ÅRETS MES:

Det var inte särskilt oväntat att Boltons Sammy Lee skulle få sparken direkt, om man säger så.

ÅRETS KUNGSÖRN:

Cristiano Ronaldo har varit vackrare, farligare och flugit högre än alla andra hela säsongen.

ÅRETS FISKMÅS:

Didier Drogba. Åh, sicken opportunist.

ÅRETS CHOCK:

José Mourinhos flykt från Chelsea. Vad stod oddsen i?

ÅRETS NATTLIGA DEBATT:

Undertecknad, Pelle Blohm och Niklas Holmgren om vem som gjort det bästa möjliga av sitt material – Martin O´Neill eller Sven-Göran Eriksson? Det blev oavgjort – trots att vi var tre.

När jag försöker summera alltihop dyker det upp bilder av sparkade tränare (så många att jag tappat räkningen), av klubbägare som inte verkar begripa nånting om spelet fotboll, av fans som går protestmarscher, av påhopp på domare, av bortskämda spelarmiljonärer som spyr och pissar­ på nattklubbsgolven, av fuskare och filmare, managers som inte gör annat än att fabricera konspirationsteorier, av managers som blir utsatta för polisrazzior i gryningen, av managers som ständigt försöker påverka domarna, av managers som uppträder som gentlemen och får sparken i alla fall.

Det är inga snygga bilder. Det här var året då: