Isaksson håller i EM

SPORTBLADET

LONDON. Du hörde om Isak, va?

Nä, vad då?

Åtta i arslet i går.

Jaha, hur fan gör vi nu då? I EM?

En jäkla massa snack, säger jag.

Det ringde rätt många desperata fotbollskamrater i går och drog fasansfulla teorier om Andreas Isaksson och det svenska landslaget i sommar?...hur kan vi lita på en målvakt som släpper in ÅTTA mål mot Middlesbrough?

Jag säger bara:

Jag såg den där matchen i tv. Det gjorde nog inte ni.

Och jag säger det bara en gång:

Om inte Andreas Isaksson varit så bra hade Manchester City förlorat med 13–1 på Riverside.

Vad ni än gör, anklaga inte Isak för de misstag som begicks av ett decimerat City, av ett lag i spillror, av en klubb som ägs av en dåre, av en manager som förmodligen är världens mest överskattade matchcoach.

När Sven-Göran Eriksson lät Isaksson stå i den sista ligamatchen vet jag inte om det var av dåligt samvete, en tänkt gest av vänlighet eller en sista förolämpning.

Fansen vek ihop banderollerna

Jag vet bara att denne Eriksson som vanligt satt lamslagen och kliade sig i huvudet medan de otagbara målen trillade in, att Hasse Backe satt bredvid med rynkade ögobryn, att Tord Grip fanns nånstans på läklaren utan att fatta nånting över huvud taget, och att de City-fans som slutit upp bakom Svennis tystnade, vek ihop banderollerna och gick hem vid 7–0.

Svennis borde skämmas och sluta bete sig som en martyr. Spelar man med backar som Jihai Sun, mannen som förmodligen har en kinesisk sponsor som köper honom en plats i City, och den extremt oduglige Darious Vasell, match efter match, ska man bara hålla käften, gå hem till hotellsviten och räkna pengarna.

Han har behandlat Andreas Isaksson som skit hela säsongen – därmed intet ont sagt om den förträfflige Joe Hart – men det som nu följer är viktigare:

Du kan vara lugn, Lars Lagerbäck. Isak är bra. Han håller som landslagets förstemålvakt i EM i sommar och han HYLLADES faktiskt av fotbollsexterterna i engelsk tv – trots 8–1 för Boro.

City fick spela med tio man i 75 minuter efter en felaktig utvisning på Richard Dunne. Det var straffsparkar, drömmål, friägen, frisparkar i krysset, otagbara styrningar, välplacerade skott nere vid stolprötterna.

Vad kunde en totalt utelämnad man som Isaksson göra, förutom några formidabla räddningar som höll siffrorna nere?

Synd om Chelsea, förstås

Lagerbäck, har du aldrig lyssnat på mig förr kan du göra det nu:

Isaksson håller i EM. Han är bra. Han skulle till exempel aldrig släppa in ett sånt skitmål om Chelseas hyllade Petr Cech gjorde mot Bolton i går (1–1).

Därmed är vi inne på guldstriden, och jag säger: Tack, Ryan Giggs!

Hade inte Giggsy gjort 2–0 för United i det inhopp som bar sentimental stämpel hade det blivit tjafs i?dag om domarem Steve Bennetts insats på JJB Stadium. Han blundade för en solklar Wigan- straff när Rio Ferdinand tog med handen. Han blundade möjligen också för en klar straff när Paul Scholes fälldes efter paus – men så dags borde inte Scholes varit kvar på planen. Han skulle fått sitt andra gula kort efter 36 minuter, men fegisen Bennett vågade inte ta det kontroversiella beslutet.

Skönt på så vis att Bolton kvitterade mot Chelsea och att Ryan Giggs fick göra mål i sin 758:e (och sista?) match för United. Därmed slapp säsongen sluta som den började, alltså med konstiga, mystiska, avgörande, domarbeslut.

Synd om Chelsea, förstås, men de blå sparar tårarna och ser fram mot Champions Leaguefinalen.

Uppskattar såna här kvällar

Jag gick ut för en matbit i Chelsea-kvarteren runt Earls Court i går kväll, det visade sig vara en sån där magisk afton då alla människor plötsligt var glada, då den nästan tropiska värmen hade fått alla att tina upp, då alla skrattade och var snälla, då alla ben var bruna och långa och vackra, då ölen var kallare och godare än nånsin, då Chelseafans dunkade rödtröjade Unitedsupportrar i ryggen och sa: Grattis, bra gjort. Ni förtjänade det.

Är man van vid söndagar i Södertälje och vet att det mest spännande som händer är att ett glasspapper kommer blåsande längs gågatan, då uppskattar man såna här kvällar. Tyvärr måste jag jobba, men det fanns ingen plats i världen jag hellre skulle befunnit mig på än västra London i natt.

Nånstans i alldeles närheten firade förresten Fulhams supportrar ett mirakel, ett nytt kontrakt och en hjälte vid namn Roy Hodgson. Jag skulle ha velat vara där också.

Norrut, i Manchester, regnade det som vanligt. Och allt var ändå, på nåt sätt, som det alltid brukar vara.