Kan man vara hjälte utan att avgöra? Ja, Freddie kan

Det tar sig... Ljungberg blev fälld i straffområdet på övertid. Den efterföljande straffen sattes i nät och West Ham tog första segern mot Liverpool sedan 1999.
Foto: AP
Det tar sig... Ljungberg blev fälld i straffområdet på övertid. Den efterföljande straffen sattes i nät och West Ham tog första segern mot Liverpool sedan 1999.
SPORTBLADET

LONDON. Eftersom det här här en svensk tidning måste vi gotta oss medan vi kan:

?Rade Prica var en sensation i Sunderland i tisdags.

?Fredrik Ljungberg var en hjälte i West Ham i går.

Det tar sig, sa mordbrännarn när skithuset brann.

Egentligen får jag svår mjällbildning när jag hör ordet hjälte eftersom det missbrukas så ofta i nästan all sportpress, det kan räcka med ett inkast vid hörnflaggan och en boll som studsar tjugosju gånger mellan olika ben...blir det mål och den som gjort inkastet är svensk så är han ”inblandad” och ”hjälte”.

Vad har man sen att ta till när Thomas Ravelli räddar en straff mot Rumänien, Zlatan klackar in en kvittering mot Italien, Fredrik Ljungberg nickar in ett segermål mot Paraguay eller – för att ta ett mer närliggande exempel – Sebastian Larsson skjuter ett segermål i krysset i sista sekunden?

Jag känner ändå att jag måste hissa vit flagg, kapitulera och använda detta missbrukade uttryck idag.

Kan man vara hjälte när man blivit fälld i ett straffområde och en lagkompis (Mark Noble) därefter klivit fram och iskallt lagt in 1-0 med matchens sista spark?

Nog kan man det.

Om man heter Fredrik Ljungberg och gör en stormatch mot ett Liverpool som West Ham inte slagit sen 1999.

En hero light

Om man är ett sånt hot under 90 minuter och springer, sliter och river sönder ett försvar som Ljungberg gjorde i går och till slut får sin belöning efter en blixtrande kontring i slutsekunderna...jodå, visst, då är man en slags hero light.

Jag är ju inte den som dränker Ljungberg i överdrivna hyllningar, det vet ni. Det får andra sköta om. Den söta svenska alliansen mellan Månglaren, Slickaren och Primadonnan blommar för fullt i en annan tidning, och när jag såg två West Ham-supporters resa sig samtidigt för att köpa kaffe på Upton Park misstänkte jag att nån kunde tolka det som en stående ovation för Ljungberg.

Men man ska skriva vad ens egna ögon ser, och det jag sett av Freddie Ljungberg de två senaste matcherna har varit helt suveränt.

Han har börjat spela fotboll igen. Han vågar utmana och dribbla och när en så bra vänsterback som Liverpools Fabio Aurelio har klara problem med honom, då vet man att den gamle Ljungberg är tillbaka.

Det är irriterande att se honom gapa på domarna hela tiden, men det är en annan sak. Det viktiga är att han nu står på benen (utom vid ett par överdrivna störtdykningar i går) och inser att HAN måste göra saker och arbeta fram chanserna SJÄLV istället för att leva kvar i den gamla jokerroll han hade bland alla essen i Arsenal.

Då var det ”bara” att springa i rätt lucka så kom bollen på foten från Bergkamp eller Henry. Och mål blev det därefter.

Lagerbäck gillar säkert det här

I West Ham är det Fredrik som bäddar för andra, även om han nu missade en klar chans med kvarten kvar i går. Men jag gillar att se hur han uppträder därute till höger, det gör säkert Lars Lagerbäck också, och är Ljungberg i samma form i EM kan en sån som Zlatan ha stor glädje av det.

West Ham var förresten värt segern efter sin fina första halvlek, och londongänget börjar krympa avståndet till fjärdeplatsen nu. Hammers har fått vittring på nåt här.

Liverpool å sin sida är en allt större gåta. När jag såg lagets många stjärnor springa in på Upton Park trodde jag på en rätt klar bortaseger, men Pool är inte alls i balans just nu.

Inte en seger i ligan sen annandag jul, det är då märkvärdigt. Mästartiteln kan laget glömma i år igen – till stor besvikelse för många – och nu handlar det mest om att ta kriget om fjärdeplatsen på allvar.

Alla tycks hävda att de interna motsättningarna mellan de amerikanska ägarna och tränaren Bentitez, ihop med andra frågetecken kring klubbens skötsel och framtid, skapat en osäkerhet som spridit sig till spelarna. Lagkaptenen Steven Gerrard har själv varit inne på den linjen.

Finns det nåt som jäser?

Och jag som trodde att lag såna gånger svetsade sig samman och blev starkare? För att visa alla utomstående, alla fiender därute, att de babblar en massa skit?

Men inte i Liverpool, tydligen.

Finns det nåt mer här under ytan som ligger och jäser?

Vad som jäser i Svennis Manchester City efter 1-1 mot svaga Derby får vi kanske veta när transferfönstret klappar igen i natt.

Det enda positiva är 18-årige Danny Sturridge...ser man fysiken på de här unga City-killarna måste de ha världens bästa gym i klubblokalen.

Till sist, bara:

Cristiano Ronaldo...hans frispark i går när United slog Portsmouth (2-0)...finns det några ord att ta till?

Hjälte, kanske?