Välkommen till djungeln

Wennman på besök bland giftspindlar, maskingevär och – Svennis

Sven-Göran Eriksson är en påpassad man i Mexiko.
Foto: Joel Marklund
Sven-Göran Eriksson är en påpassad man i Mexiko.
SPORTBLADET

TUXTLA GUTIERREZ. Välkommen till djungeln.

Här, bland giftspindlar och skorpioner och ormar och poliser med maskingevär, laddar Svennis, Hasse Backe och Tord Grip upp för VM-kvalmatchen mot Kanada.

Det är inte som en höstkväll i Manchester, precis.

Det mexikanska fotbollsförbundet har alltså valt att lägga det viktiga kvalmötet (natten till torsdag, svensk tid) i landets sydligaste provins, Chiapas. Bara några mil söderut ligger Guatemala och vi talar om tropiskt klimat – varmt, klibbigt, fuktigt.

Jag gjorde misstaget att stå i svart kavaj, drypande av svett, när Mexikos spelarbuss kom till hotellet i går kväll. Hasse Backe fick syn på mig bakom raden av poliser med batonger och sköldar och benskydd (!) och fick en skrattattack:

– Va fan … hur är du klädd? Det är kortärmat som gäller här!

”Vi är hela Mexikos landslag”

Hela arrangemanget står sannerligen i en bjärt kontrast till matchen mot Jamaica i lördags. I Mexico City var det 100 000 människor på det väldiga Aztecastadion och bilköerna stod stilla i timmar när alla skulle därifrån.

I Tuxtla Gutierrez heter arenan Victor Manuel Reyna, hemmaplan för ligalaget Jaguares de Chiapas, och den tar bara 25 000 åskådare.

Jag såg ett debattprogram på tv och fick, trots min usla spanska, ett intryck av att många fotbollsfans hellre skulle ha sett även Kanada-matchen spelas på Azteca. 100 000 i ryggen är ju trots allt en viss fördel.

Men när jag frågade informationschefen Juan José Kocken sa han:

– Vi är hela Mexikos landslag, och det vill vi visa. Det är bara andra gången i historien vi spelar en landskamp här nere i södern, så det var på tiden nu.

Vi talar verkligen om djungel här. Tittar jag ut genom hotellfönstret ser jag grönklädda berg som en gång, innan skövlingarna, klassats som regnskog. Det är en miljö där jag när som helst förväntar mig att se Indiana Jones stå och gräva i en tempelruin.

Svennis, Backe och Grip, ständigt övervakade av ett enormt säkerhetspådrag, har förhoppningsvis inte lika många fobier som jag.

Vill inte dö av ett spindelbett i pungen

Jag satt och drack kaffe i hotellets lummiga trädgård och hade trädgrenar strax ovanför huvudet och inbillade mig ständigt att en Svarta Änkan skulle hissa ner sig i en tråd och hugga mig i örat.

Ni har väl hört berättelserna – eller om det bara är skrönor – om den vanligaste dödsorsaken bland äldre män på den mexikanska landsbygden:

De sätter sig på sina utedass, och där under locket sitter Svarta Änkan och lurar. När det kommer två lurviga bollar nerdansande i mörkret biter hon direkt, och männen dör antingen av giftet eller en hjärtattack.

Är det nånting jag inte vill dö av så är det ett spindelbett i pungen, så därför kollar jag till och med under sittringen på min fina hotelltoalett. Så löjlig är jag.

Nå, man kan äta gott. Jag beställde in en biff och när de bar in den trodde jag det var Sonny Listons boxhandske som låg på fatet. Den var enorm. Och vill man ge sig i kast med de lokala delikatesserna kan man alltid beställa en stuvning gjord på – bälta.

Rent fotbollsmässigt såg Svennis och kompani ut att trivas i hettan på träningen i natt, och det är förstås mungiporna uppåt nu efter två inledande segrar i VM-kvalet.

Det bör bli tre nya poäng i morgon bitti – Kanada hade nog hellre sett att det varit ishockey – men Svennis varnade ändå i går:

– Jag kräver av spelarna att de är ödmjuka och inte tror att vi redan har avgjort det här VM-kvalet. Det finns mycket kvar att göra. Jag tycker dessutom att vi kan spela bättre än vad vi gjort hittills.