City-fans – då blir man galen

Räkna möjligen med att det alltid går åt helvete

SPORTBLADET

WIGAN. Världens samlade expertis har räknat ut att oljan i Abu Dhabi kommer att sina om 90 år. Sen är det snustorrt.

Jag tror de har fel.

Den kommer att ta slut om 90 dar.

Jag följer därmed den enkla logik som hör ihop med namnet Manchester City:

Räkna aldrig ut nåt på förhand. Räkna aldrig med att det blir som du tror. Räkna möjligen med att det alltid går åt helvete just när läget är som ljusast.

De arabiska ägarna kommer inte undan City-förbannelsen. Oljan tar slut och allting kraschar. Shejkerna kommer att förvandlas från biljonärer till vanliga billiga miljardärer och sen till patetiska miljonärer, det blir inga värvningar i januari och sen är det konkurshot och spelarflykt och demonstrationer bland fansen medan en efterlyst thailändsk ex-minister firar att han lurade araberna på 650 miljoner, Svennis sveper en tequila och Tord Grip spelar nåt klämmigt på dragspel i Mexiko.

Ni hör att jag blivit galen.

Man blir det om man följt Manchester City sen man var grabb.

Stora visioner förra helgen

Jag får en del mejl från gamla härdade City-­fans som har utvecklat en slags skön, humoristisk distans till lagets berg- och dalbanefärd genom åren. Ingenting förvånar dem längre. Om City plötsligt förvandlades till en lugn, stabil klubb som man vet var man har skulle de troligen bli besvikna. Vad är det för mening med att ha en älskarinna om hon inte är spännande?

När världens rikaste klubb utklassade Portsmouth med 6–0 förra helgen var det förstås glad och gamman.

Storartade visioner. Rolig, fantasifull sambafotboll av brassekolonin. Jublande shejker på läktaren.

Sen blev det stryk av tredjedivisionens Brighton i Carling Cup, trots att City ställde en stark elva på benen. Reaktionen från luttrade City-fans dröp av självkritisk ironi: ”Skönt! Det gamla City är tillbaka! Nu känner vi igen oss!”

Vad de säger i dag vet jag inte än. Möjligen är de mer förbannade. Det är svårt att se humor i en 2–1-förlust mot Wigan.

Jag tog tåget till JJB Stadium i går och Citys supportrar – välartade och snälla, måste jag säga – satt där i vagnen med sina Robinho-tröjor och nyvunna förhoppningar och räknade med tre poäng och avancemang till fjärde plats i tabellen.

De borde, som sagt, lärt sig att inte räkna med nånting alls.

Wigans Steve Bruce tog en taktisk seger mot sin gamle Man United-kompis Mark Hughes. Eller kompis, förresten?...?de två har inte talat med varann på åratal och känner ömsesidigt ogillande. Vad som ligger bakom är obekant.

Bruce måste ha mått gott när hans drag att sätta stenhård, hög press på City från början funkade så bra. Det kostade enorm kraft och jag trodde aldrig Wigan skulle orka hålla sin 2–1-ledning efter paus, men det gjorde de.

Få bollar som var rätt

I mina ögon var mitt-mittfältarna Antonio Valencia (1–0-målet, vilken propp!) och unge Lee Cattermole (i första halvlek) de stora hemmahjältarna. De satte grymt tryck på Citys motsvarigheter Elano och Vincent Kompany (en av ligans bästa värvningar i höst) och gav aldrig gästerna tid att bygga upp en givande offensiv. Det går undan värre när folk som Robinho, Shaun Wright-Phillips och Stephen Ireland får de rätta bollarna i rätt ögonblick, men det hände väldigt sällan i Wigan i går.

Mark Hughes var ilsken på domaren Steve Bennett, som gav Wigan en straff i en fifty-­­fifty-situation men viftade avvärjande när Richard Dunne krokades i ”Latics” straffområde.

Dags för två domare?

Det börjar bli mycket med domarna nu. Snart vet jag inte om jag kan fortsätta ha den tillbakalutade inställningen att ”ja, ja, det kommer alltid att finnas tveksamma domslut, det är en del av spelet, en detalj som får folk att snacka om matchen”.

Det handlar om vansinnigt med pengar och en ensam domare har ett tungt ansvar att få det hela så rättvist som möjligt.

Tyvärr är det allt färre av dessa domare som pallar för trycket i Premier League. Det verkar som om det går för fort, blir för många kontroversiella situationer och för dyrbara konsekvenser av misstagen. Det börjar lukta kris. Är tvådomarsystem lösningen?

När vi ändå är inne på kriser:

Ett Portsmouth i penganöd (över 600 miljoner i skulder) slog ett Tottenham

(2–0) som just nu är ett enda stort nödrop, hela klubben.

Spurs fans knaprar lika mycket nerv­lugnande som Manchester Citys. Men jag betvivlar att mina förträffliga kollegor Bank och Niva, båda Tottenham-pojkar, ser särskilt mycket humor i det hela.