En chock – men ingen överraskning

SPORTBLADET

LONDON. Man borde kanske säga som den förre brittiske skandalministern David Mellor, stor chelsea­supporter:

– Jag är chockad men inte överraskad.

Att Luiz Felipe Scolari får sparken är en chock.

Att han får det från just Chelsea är ingen överraskning.

José Mourinho tog de blå till fem stora titlar på tre år och var exakt det Chelsea FC behövde, en stark personlighet som satte sin egen prägel på klubben och liksom genomsyrade hela verksamheten.

Möjligen blev han för stor för sitt eget bästa när hans ego frontalkrockade med ägaren Roman Abramovitjs romantiska idé om hur fotboll bör spelas.

Mourinho fick sparken i september 2007.

Efterträdaren Avram Grant hatades från första sekunden av Chelseas fans. Han var Mourinhos raka motsats, med utstrålning som en påse havregryn, och jag satt på Stamford Bridge när publiken för första gången började skandera ”You don’t know what you are doing”.

De hann inte skrika färdigt förrän Grants två smarta byten vände 0–1 till 2–1 mot Arsenal. Sen växte israelen allt mer.

Chelsea började gå som tåget och var i slutändan en missad straffspark från Champions League-titeln. Avram Grant var kanske två decimeter från en vrålsuccé.

Men han fick sparken han också.

Trodde Big Phil skulle få fler matcher på sig

Så med den kravbilden i bakgrunden, hur skulle Big Phil Scolari kunna överleva? När Chelsea halkat ända ner till en förnedrande fjärdeplats i tabellen (obs, ironi)?

John Terry och kompani har visserligen fortfarande chansen att ta tre titlar i år, men spelet indikerar att det inte­ blir nån alls. 16 tappade hemmapoäng är sensationellt. Förnedringen mot Man United på Old Trafford var häpnadsväckande att se.

Till slut blev fan-power, skyltar och läktarrop under 0–0-mötet med Hull för mycket för den Chelsea-styrelse som knappast kan sägas vara Tålamodets Moder.

Jag trodde ändå Scolari skulle få åtminstone tre matcher till på sig: FA-cupmötet med Watford, den viktiga ligamatchen mot Aston Villa och Champions League-drabbningen mot Juventus. Det väntar nu två veckor som kan avgöra hela Chelseas säsong.

I det läget får alltså assistenten Ray Wilkins kliva in och ta över ansvaret. Det är lustigt hur det kan bli. Wilkins började säsongen som studioexpert i tv, sen blev han andretränare i Chelsea när Steve Clarke lockades till West Ham av Gianfranco Zola – och hipp som happ ska han nu leda laget ut på Stamford Bridge.

Svennis – nej, nej, nej

Hur många matcher det blir återstår att se. Jag utgår ifrån att Abramovitj och hans underhuggare har en snabb lösning på gång, annars verkar det illa planerat.

Guus Hiddink? Frank Rijkaard? Zola och Clarke? Kanske rent av Sven-Göran Eriksson?

Det senare tror jag inte på. Eriksson, Grip och Backe på The Bridge? Nej, nej, nej.

Hade Abramovitjs kärlek till Svennis varit så stor som det antytts hade han väl tagit honom innan svensken stack till Mexiko. Och söker han attraktiv attackfotboll är Eriksson fel man.

Men man kan aldrig vara säker på nånting. Det finns alltid tid för hämnare.

Jag nämnde David Mellor i början. När han satt i den konservativa regeringen ville han inskränka pressfriheten eftersom han var trött på skandalskriverierna i engelska tidningar. Det var inte så klokt.

Det dröjde inte länge innan skådespelerskan Antonia de Sancha sålde sin kiss-and-tell-story till The Sun för

450 000 kronor. Hon spelade in sina hemliga kärleksmöten med den gifte Mellor på band. Det skrevs saker som att Mellor ville ha sex iklädd Chelseas blå fotbollsdräkt.

Kan uppstå ett läge för hämnd

Sen gick tabloiderna bärsärkagång och avslöjade den ena skandalen efter den andra kring Mellor. Han var körd. Den fria pressen hade tagit en gruvlig hämnd.

Idag försörjer sig Mellor, bland annat, som frilansande fotbollsjournalist.

Om vi nu föreställer oss scenariot att Sven-Göran Eriksson får sparken efter Mexikos VM-kvalmöte med USA om några dagar – och därefter kontrakteras av Chelsea – uppstår det ett annat läge för hämnd.

Luiz Felipe Scolari har slagit ut Svennis ur två VM och ett EM.

Han är spöket som stoppat Eriksson från att bli en odödlig hjälte i England.

Tänk om Svennis skulle ta över efter en sparkad Scolari och mot all förmodan få Chelsea på rätt köl igen...skulle förmodligen kännas rätt bra.

Såvida inte Scolari hamnar i Manchester City, gör klubben till ett storlag och får sista ordet igen.

Man kan, som sagt, aldrig vara säker på nånting.

Man är ständigt chockad, men inte överraskad.