Wennman: Blir inte mer klassiskt än så här

Kommer bli en rysare

1 av 3
Reals lagkapten Raul är spelsugen.
SPORTBLADET

LIVERPOOL. Det brukar låta rätt mäktigt på Anfield när The Kop, under de magiska Champions League-kvällarna, sjunger:

”We´ve won it five times”.

Jag menar, vad kan en motståndarklack svara på det?

Oops...det är visst Real Madrid som kommer i kväll.

Vore ett misstag av Liverpools fans att dra den där ramsan, 3 000 Real-supportrar på den andra kortsidan skulle gnugga händerna:

”We´ve won it NINE times!”

Mer klassisk än så här blir alltså inte en åttondelsfinal i Champions League. 14 europamästerskap tillsammans för giganterna i helrött och helvitt. Man borde tömma ett glas av varje färg till deras ära.

Det riktigt lyste ur ögonen på Reals lagkapten Raul, 31, där han satt på presskonferensen i går och berättade om sitt första besök på Anfield.

Tagen av stämningen

Han hade kommit för att se sin polare Fernando Morientes spela ligamatch, helt privat som en i mängden, och han blev helt tagen av stämningen och atmosfären. Och då talar vi alltså om en man som är van vid att spela på jättearenor som tar mer än dubbelt så många åskådare.

– Det var spektakulärt, en stor upplevelse...om det kan bli sån stämning under en vanlig ligamatch fattar jag ju hur det kommer att låta mot oss i morgon, sa han.

Raul är i alla fall inte skraj. Om det är nån som varit med förr så är det han. Han har alltid funnits där. Jag är säker på att jag såg honom väggspela med Alfredo di Stefano 1960.

Efter Liverpools 1–0 på Bernabeu måste Real göra mål, och en som vet hur det går till är förstås Raul. Han hade en period när han käkade engelska storklubbar till frukost.

Senast Real vann i England, 2–0 mot Leeds i gruppspelet 2000/2001, gjorde han mål. Ett år tidigare, i en klassisk 3–2-seger mot Manchester United på Old Trafford, gjorde han två.

Osäkert om Torres kommer till spel

Det var efter den supermatchen som Uniteds Gary Neville slog ut med händerna och sa, utspelad och imponerad:

– Vad var det där för lag? Fucking Harlem Globetrotters?

Vi kan knappast vänta oss en sån uppvisning i afton. Det här lär bli mer tillknäppt. Det kommer att bli tjyv- och rackarspel. Det finns inga hemligheter mellan två lag där de spanska kopplingarna är så många att jag inte ens orkar dra dem.

Rafael Benitez mörkar när det gäller Fernando Torres. Stjärnan tränade i går och det såg ut att gå smärtfritt, men mina kollegor här i Liverpool säger att det är teater. Torres har ont. De tror att Rafa kanske chansar med att spara honom till ligamötet med United på lördag. Å andra sidan vet de väl lika lite som nån annan i världen vad som rör sig i Benitez skalle. Jag tror inte ens hans fru känner honom.

Vad vi vet är i alla fall att Riera är avstängd, Agger skadad, Arbeloa tveksam startman och Benayoun, målskytten senast, ett ännu större frågetecken.

Kan bli en stängd och tråkig match

Mitt tips är att vi får se ett väldigt defensivt Liverpool med Mascherano och Alonso i nyckelroller som verkmästare i maskinrummet. Är de så bra som de kan vara blir det en tråkig match.

Reals Juande Ramos, som såg mer uppsluppen och hemtam ut i går än jag nånsin såg honom vara i Tottenham, är i alla fall ingen taktisk dumskalle. Real har spelat bra på bortaplan den här säsongen, i Gago har laget en smart länk mellan försvar och mittfält, och tidigare frågetecken som Guti och Sneijder har lämnat klartecken för spel.

Det kan bli en rysare.

Så: rött eller vitt?

Jag grubblade på det när jag satte mig bland både Real- och Liverpoolfans på den spanska krogen La Tasca i går kväll. ”You´ll Never Walk Alone”, skrålade några röda vid ett bord.

Den sången skrevs inte här. Här kan du känna dig sensationellt ensam. Nästan allt på matsedeln är avsett för två personer. Alla fyra sorternas paella. Hela kockens tapasmeny. Lonely wolfs som jag kan dra, sjungandes You Should Never Sit Alone.

Utittad av fans

Det slutade med att jag satt mitt i restaurangen med tapas för två personer – det var ekonomiskt fördelaktigare – och blev uttittad av fotbollsfans och barnfamiljer med skrikande bäbisar (det lät som tortyrflighterna mellan London och Stockholm, den flygande barnavårdscentralen). Åtta jättefat med mat. Hela bordet fullt. Jag kände mig som Mr Kreosot i ”Meningen med livet”. Everything mixed in a bucket. And put the eggs on top.

Jag kunde i alla fall inte bestämma mig för rött eller vitt.

Jag tog en pilsner.