EN GRYM SLAKT

WENNMAN: Så oerhört vackert – från läktaren till genialiskt spel

1 av 4 | Foto: FOTO: GETTY IMAGES, REUTERS, PA
UTKLASSNING Steven Gerrard jublar efter att Fernando Torres gjort 1–0 för Liverpool. Kaptenen Gerrard själv svarade för två mål i utklassningen av Real Madrid.
SPORTBLADET

LIVERPOOL. Fernando Torres var som en kungsörn bland fiskmåsar, Steven Gerrard som en yxmördare bland flickscouter, Javier Mascherano som en pitbull bland dvärgpudlar.

Det var grym slakt.

Det var en kväll med hett, rött blod mot vit bakgrund.

Det var otäckt bra.

Jag talar framför allt om den första halvtimmen, kanske de bästa 30 minuter Liverpool FC spelat i klubbens historia.

Det kändes som att få en slägga i huvudet.

Först: Ett Anfield som sjöng högre, mäktigare och mer samstämmigt än jag nånsin hört, det var så öronbedövande och vackert att till och med spanska journalister – somliga med Real Madrid-halsdukar på sig – alla stod tårfuktiga och filmade jättekören med sina mobiltelefoner.

Sen: En rivstart av Liverpool som slog alla rekord. En chockerande, superoffensiv, attackfräckis av Rafael Benitez.

Efter två minuter lurade Torres självaste Fabio Cannavaro upp på läktaren, kom fri – men fick se sitt skott räddat av Iker Casillas.

Efter fyra minuter sköt Mascherano i krysset, men Casillas var där också.

Det kunde varit 2–0, game over, innan folket på läktarna hunnit sätta sig ner.

En handpåläggning av Torres på Real-försvararen Pepe (inget att blåsa för, enligt min mening) och en felaktigt dömd straff (för hands på Heinze) senare stod det i alla fall 2–0, på riktigt, och det hade fortfarande inte spelats en halvtimme.

Uj, det var ruggigt.

Liverpools skilda världar

Det var en överkörning som fick mig att sitta på Anfield med blandade känslor.

1) Jag grubblade över det faktum att Liverpool kan spela sån fantastisk fotboll i den här typen av matcher. När andan faller på. År efter år. Att man kan gå ut och köra över storlag som Real Madrid med 4–0 – vilket hade kunnat vara det dubbla – när man till vardags får nöja sig med 0–0 mot Stoke och andra bottenlag i ligan.

2) Jag kände mig ledsen när jag såg de slätstrukna figurer som uppträdde i Real Madrids klassiska tröjor. De borde skämmas. Det här var verkligen ett skott i hjärtat på klubbens heder, på dess historia, på managerns Juande Ramos framtid. Utan en hjälte som mål-Casillas hade Liverpool vunnit ännu större.

Så grundlurade vi blev, både Ramos och vi andra, som trodde att Rafael Benitez skulle starta försiktigt och bevaka 1–0-ledningen från mötet i Madrid. I stället beordrade han dyng-mördar-attack framåt för att göra slut på Real så snabbt som möjligt – och det tog alltså bara en rolig halvtimma.

– Vi tog dem på tempo. Jag förstod att de inte skulle skulle kunna matcha vår speed, sa Benitez efteråt.

Och så grundlurade vi blev av rapporterna om Fernando Torres skada. Det lät i förhandssnacket som om den förre Atletico-stjärnan möjligen skulle kunna spela några minuter mot ärkerivalen Real.

I stället gick han in och spelade ett fantastiskt forwardsspel från första sekunden. När han klev av till en stående ovation i den 83:e minuten hade han drivit Reals försvar till vansinne.

– Jag struntade i smärtan...det var viktigt för mig att spela i dag, sa han efteråt med ett stort bandage runt höger vrist.

Vad man ska säga om Steven Gerrard, två nya Champions League-mål, vet jag inte längre. Vi kan väl bara vara överens om att han är ”hyfsat nyttig” för Liverpool.

Däremot har jag tydliga synpunkter på Javier Mascherano, som tillsammans med en superb Xabi Alonso vann mittfältet i går:

Kunde sparkat domaren i arslet

Mascherano fick felaktigt ett gult kort som gör att han är avstängd i den kommande kvartsfinalen. Det är klart att han blev förbannad då. Men det avskyvärda bjäbbande, gnällande och käftande som han sen förföljde domaren Frank De Bleekere med under resten av matchen var hemskt att se. Han kunde göra vad han ville, han kunde sparkat domaren i arslet om han velat eftersom De Bleekere fattade att han gjort fel. I stället fick vi en parodi på en rekordfeg rättskipare (det var samme man som visade ut Materazzi på Anfield i fjol) och en fantastisk fotbollsspelare som uppträdde som ett litet svin.

Det var det enda som var tråkigt på Anfield.

För övrigt var det en ynnest att uppleva showen.

Jag tror inte jag kommer att få uppleva nåt bättre på länge, men säker kan man inte vara. Det här är en drömvecka för en fotbollsreporter i England:

I går: Liverpool–Real Madrid.

I dag: Manchester U–Inter.

Torsdag: Manchester City–Ålborg.

Lördag: Manchester U–Liverpool.

Söndag: Chelsea–Manchester C.

Sorry, men...nån måste ju ställa upp och göra skiten.