Dags för ny kampanj – värva Roy...

SPORTBLADET

LONDON. Och nånstans i Liverpool satt Rafael Benitez, rödblommig och glad.

Manchester United föll, Chelsea föll, toppen var botten och botten var toppen denna lördag – och vi som vill ha spänning in i det sista kastar kepsarna i skyn.

Om Liverpool spöar Aston Villa i dag har vi ett race som heter duga.

Talar vi om kepsar skulle ni förresten se mig nu. Jag lovade i höstas att skriva en krönika iförd Tottenham-keps om målvakten Heurelho Gomes stod kvar mellan stolparna efter jul.

Och det gör han ju. Han höll nollan när ett dynamiskt, speedigt och inspirerat Spurs knäckte Chelsea efter ett mål av den formidable Luka Modric, så jag sitter nu med en blåvit sak på skallen och känner mig ännu dummare än vanligt. Vore jag inte en teknisk idiot skulle jag skicka en bild på mig själv i denna keps som bevis – men ni får tro mig på mitt ord.

Några tekniska idioter såg jag inte på White Hart Lane, men däremot ett taktiskt frågetecken.

Guus Hiddink, obesegrad i Chelsea fram till i går, har ärvt ett problem efter Scolari – men är så fastnaglad i sitt beslut att spela 4-3-3 att han blivit blind för det uppenbara. Han startade i går med Juliano Belletti som anfallare till höger. En dålig ursäkt för att behålla ett spelsystem. Ett dåligt alibi. Ett dåligt sätt att använda ett bra material.

Uppstod guldvittring

Den som sitter mest i kläm, skyttekungen Nicolas Anelka, vill att Chelsea spelar 4-4-2. Och jag håller med honom, med en liten siffermässig invändning: det bör snarare heta 4-1-3-2. Med Jon Obi Mikel som defensivt mittlås, trion Essien-Lampard-Ballack framför, och Anelka-Drogba som anfallare. Det vore en gulduppställning.

Det uppstod också nån slags guldvittring när Chelsea – i ett derby som blev en halvtimme försenat – fick höra att lillbrorsan i västra London, Fulham, spöat Manchester United (2-0).

Plötsligt blev det en jädra sprutt i de blå benen. Plötsligt blev Chelsea ett annat lag. Så då kan man fråga sig om det verkligen var rätt inställning från början? Det kanske fanns andra titlar än Premier League i åtanke?

Nå, den stora grejen i går var förstås dramat i Fulham.

Två nya röda kort för Manchester United, två raka ligaförluster för första gången på fyra år, stryk mot ett lag som man gjort sammanlagt 7-0 mot tidigare under säsongen...med andra ord, om än så klyschiga: det har varit en mardrömsvecka.

Skriva en halv sportbilaga

Jag känner att jag skulle kunna skriva en halv sportbilaga om det som hände på lilla slita, fula, trånga men jädrigt charmiga Craven Cottage, men ni får nöja er med några komprimerade åsikter:

Ja, självklart var det rätt att visa ut Wayne Rooney. Den som inte fattar det är korkad. Kastar man bollen på det vis han gjorde – där det inte ens fanns nån lagkamrat som kunde ta emot – är det en demonstration av ilska och missnöje. Sånt ger gult. Och om man redan har ett gult så blir det rött. Sorry.

Ser rubriker som ifrågasätter Paul Scholes agerande när han fick sitt andra gula för hands efter 18 minuter. Hjärnsläpp, sägs det. Äh. Bullshit. Om du står på mållinjen och bollen är på väg in i mål över ditt huvud, vad gör du? 1) Låter den gå in, bara? 2) Håller ner armarna eftersom du redan har ett gult kort? 3) Reagerar instinktivt på en tiondels sekund?

Fuskade, klagade...

Cristiano Ronaldo var kanske den Unitedspelare som mest förtjänade ett rött. Han fuskade, klagade, gnällde, grinade, sprattlade, filmade, löjlade sig, protesterade, bjäbbade, tjafsade, grät över fotvårtor, grät över åderbråck, grät över nageltrång, grät över portvinstå, grät över felvänd lugg, grät över begynnade hemmorojder och till och med gjorde en ful tackling för att hämnas på hela världen. Tyvärr var det bara den tacklingen som gav honom gult.

Roy Hodgson har nu uppnått 40 poäng med Fulham. Han har slagit både Arsene Wenger och Sir Alex den här säsongen. Han har gjort ett remarkabelt jobb. Det är kanske dags för en ny kampanj i den här spalten:

För övrigt anser jag att Roy Hodgson bör utses till svensk förbundskapten efter Lars Lagerbäck.