Fulham Roy – ett geni

Foto: REUTERS
SPORTBLADET

LONDON. En tabellplacering förvånar kanske mer än alla andra så här långt i Premier League:

Everton, kanonsäsong i fjol, är näst sist.

Är det panik på gång?

Äh, absolut inte.

Jag såg Fulham vända 0–1 till 2–1 på gamla Craven Cottage i går, det gjorde sig Roy Hodgsons gäng förtjänt av efter en enorm uppryckning i andra halvlek, men jag känner ingen större oro för Everton. Laget kommer inte att käfta upp sig mot toppgängen på samma sätt som förra säsongen, men det blir ändå övre halvan till slut. Vänta och se.

Det omöjliga kan bli möjligt

Efter Tim Cahills ledningsmål (vilken grym huvudspelare) trodde jag på en klar bortaseger, Everton såg ut att ha full koll på läget. Sylvain Distin är en bra ersättare för Joleon Lescott i mittförsvaret och Fulham, med en direkt värdelös Bobby Zamora som target player, skapade egentligen ingenting.

Evertons mitt-mittfält med Phil Neville och unge Jack Rodwell saknar kreativitet framåt, Mikel Arteta saknas verkligen, men kändes ändå så defensivt stabilt att en hemmaseger verkade omöjlig.

Men så styrde Distin in en Paul Konchesky-frispark i eget mål, lagkaptenen Neville bars ut på bår med en knäskada – och i den förvirring som följde i Everton sköt Damien Duff 2-1 för londonlaget.

Det var ett mål som visade att det omöjliga kan bli möjligt i fotboll – och att det skiljer mycket lite mellan att vara geni eller idiot som manager.

Jag menar, Duff är en av de mest enbenta stjärnor jag sett. Han är otroligt vänsterfotad. Så vad gör Roy Hodgson, om inte använder honom som högerytter?

Häpnadsväckande. Det är ytterst sällan en vänsterfotad lirare lyckas ute till höger, jag har inte sett det många gånger genom åren. Fråga Jesper Blomqvist, som en gång tvingades till samma position av Walter Smith i Everton. På rak arm kommer jag bara på en som verkligen älskade att vandra in från höger och skjuta med vänstern, och det var Peter Taylor i Crystal Palace på 1970-talet.

Hodgsons tanke är förstås att Duff ska hitta dom där perfekta skottlägena, men det var länge helt misslyckat igår. Leighton James plockade ner honom, Duff styrdes ut på kanten för att använda stödjebenet, och jag började planera en lätt sågning av Hodgson. Men så small det: ett enda läge, en enda chans, det var allt som behövdes. Andy Johnson sprang isär Evertons mittbackar, Duff kunde äntligen hitta en väg in i banan – och så satt 2–1 där.

Så nu är väl Fulham-Roy ett geni, antar jag.

Någonstans satt David Elm

Han är i alla poppis på Craven Cottage, där den väluppfostrade publiken består av en ovanligt hög procent äldre människor. Sensationellt många gamla tanter, till exempel. Man kan tro att man är på bingo. När det går dåligt hörs en lågmäld jämmerklagan – som på den gamla gnälläktaren i Norrköping, ungefär – men när det blir vinster som i går är det tjo och tjim.

Nånstans där satt väl David Elm också, förresten. Jag såg honom inte, men hans hopp om att åtminstone få sitta på bänken lär ha ökat i takt med Zamoras usla bollmottagningar.

Everton vek alltså ner sig efter Nevilles skada, men jag ser som sagt ingen riktig kris vid horisonten. Det finns för mycket kvalitet i laget.

På en annan sliten arena, St Andrews, föll Birmingham med 1-0 i derbyt mot Aston Villa efter ett sent mål av den utmärkte Gabriel Agbonlahor. Lite oflyt för Seb Larsson och kompani, men Villa har tre raka nu efter den skakiga inledningen.